Vid en gigantisk bokhylle-rensning i höstas hamnade många av mina gamla pocketböcker i pappersåtervinningen. Fanns förstås några som jag inte kunde skiljas ifrån trots deras tufsiga yttre och bruna blad. Två av dessa dyrgripar var böcker av Rosamunde Pilcher, Vägen hem och Snäcksamlarna. I år ges Vägen hem och två andra av Pilchers romaner ut på nytt av Printz Publishing.
Det var med en viss oro jag tog mig an omläsning av Vägen hem. Jag vet att jag älskade boken när jag läste på 90-talet, jag var dock inte riktigt säker på om den fortfarande skulle hålla måttet. Jag tycker att den gör det. Visst är den oavlåtligt brittisk, käck och glättig, karaktärerna, (nästan alla), är både glada, snälla och empatiska, men det funkar. Det fungerar nästan löjligt bra! (Om vi levde i en värld med människor som Rosamunde Pilcher skapat skulle livet vara lättare).
Vägen hem utspelas mellan 1935 – 1945 och boken hjältinna Judith Dunbar är 14 år när romanen börjar. Hon ska börja på internatskola i Cornwall medan hennes familj bor i Singapore där hennes far arbetar. Judith trivs på skolan och blir vän med Loveday en flicka ur societeten och snart har Judith tagits upp i kamratens familjekrets på godset Nancherrow i Cornwall där man före kriget lever ett glatt och bekymmerslöst liv. Kriget smyger sig dock närmare med sitt oundvikliga mörker och de som är unga måste acceptera att sätta sitt liv på vänt. Egentligen är nog Vägen hem en uppväxtskildring och kanske också en generationsroman eftersom boken är tillägnad ”alla som var unga då”. Jag gav förresten boken till min dotter när hon var 13 och hon älskade den.
Gillar ni feelgood ska ni absolut läsa, låt er inte avskräckas av att boken är 700 sidor lång eller att den på Storytel har en speltid på 38 timmar och 52 minuter. Det finns inga onödiga ord eller kapitel i romanen och den har ett fantastiskt driv. Jag lyssnade klart under 4 lediga dagar trots att jag sysslade med mycket annat. Nu ser jag fram emot att läsa om Snäcksamlarna.
Utgiven på Printz publishing 2021.