Etikett: Vikarien

Publicerat

There There av Tommy Orange

Vikarie i dag är Cecilia Brodelius Agemark eller Bokcillen som hennes konto på Instagram heter.

Den här romanen har figurerat flitigt på listorna över de bästa engelskspråkiga böcker utgivna 2018. Sådana listor väcker ofta mitt intresse och jag blev väldigt nyfiken på att läsa den här. Dessutom har There There blivit nominerad till eller fått litterära priser under senare tid,nu senast vann den Center for Fiction First Novel Prize. Jag började alltså läsa med högt ställda förväntningar, något som ofta kan visa sig förödande… Men inte alltid.

De första sidorna av boken är ett faktaavsnitt som ägnas åt hur ursprungsbefolkningen behandlats av de vita sedan dessa anlände i USA. Läsaren får en historisk återblick av viktiga händelser som bidragit till dagens situation. Det är en fruktansvärd tillbakablick på det våld och förtryck som påverkat generationer. Ett 500 år långt folkmord kallar Orange det. För en svensk publik är detta ju ett ämne som få är väl insatta i, så en informativ start på boken uppskattades.

Efter introt tar de egentliga berättelserna vid. I romanen få vi följa 12 personer som alla utom en har det gemensamt att de på något sätt tillhör Amerikas (inte bara USA:s) ursprungsbefolkning. Personerna i boken kallas Urban Indians eftersom de numera bor i städer istället för de reservat som många andra fortfarande bor på, för att inte tala om de vidder de tidigare hade för sig själva.

Det är en brokig skara vi får följa; här finns Tony Loneman som har ett väldigt speciellt utseende eftersom hans mamma drack när hon väntade honom, vi möter också Opal Viola Victoria Bearshield och Jaquie Red Feather,två systrar som var med under ockupationen av Alcatraz i slutet av sextiotalet men som vi nu får lära känna som äldre kvinnor. Här finns Blue som blev bortadopterad som bebis och Dene Oxendene som försöker dokumentera vad det betyder för olika individer att tillhöra ursprungsbefolkningen. Och många fler därtill. De flesta har någon koppling till de andra, något både läsaren och de själva upptäcker allt eftersom. Tänk er en Short Cuts som utspelar sig i Oakland.Alla är på väg eller har anknytning till den stora pow-wow som ska äga rum i staden inom kort.

Ett huvudtema i boken är identitet och identitetssökande. I de allra flesta fall rör det sig här om trasiga familjeförhållanden, många har inte haft kontakt med den sida av släkten som tillhör ursprungsbefolkningen och de känner sig vilsna. Det är en socialt utsatt grupp med mycket alkohol- och drogrelaterade problem, vilket mer eller mindre genomsyrar alla berättelser.Men här finns också en stolthet och en vilja att höra till. Vi får också träffa karaktärer som ska trumma eller dansa på pow-wowen, klädda i traditionella dräkter.

Trots att det i mångt är tunga människoöden som porträtteras lyckas Tommy Orange berätta historierna lättillgängligt och utan att det blir sentimentalt. Mot slutet av boken är man som läsare helt uppslukad, och utan att avslöja för mycket, det blir otroligt spännande.

Mina förväntningar uppfylldes således med råge. Jag tyckte detta var en fantastisk bok, en av de allra bästa jag läst under 2018. Jag hoppas verkligen att den får mycket uppmärksamhet och många läsare när den kommer ut på Polaris förlag i mars 2019 under den svenska titeln Pow wow. Det här är en bok som jag kommer att bära med mig länge. En bok med många intressanta karaktärer och ett poetiskt men lättillgängligt språk. Jag är väldigt imponerad av denna debutant som tar sig an ett så komplext och hjärtskärande ämne med osedvanlig fingertoppskänsla. Läs!

Om några dagar ska jag diskutera den i min engelska bokcirkel och det ska bli väldigt intressant att höra vad de andra tycker. Tror det kan bli riktigt bra diskussioner. Och den 19 februari kommer Tommy Orange till Internationell författarscen och då kommer i alla fall jag vara på plats.

Mer info från Polaris finns här: https://www.bokforlagetpolaris.se/pow-wow/t-5/9789188647603

Publicerat

Bombträdgården av Mia Franck

Vikarie i dag är Cecilia Brodelius Agemark eller Bokcillen som hennes konto på Instagram heter.

Ett av seminarierna jag besökte under Bokmässan var Att fånga historisk tid där Ida Jessen, Marie Hermansson och Mia Franck under ledning av Kerstin Wixe diskuterade sina senaste böcker. Det var ett mycket intressant samtal och boken som Franck berättade om lockade till läsning, inte minst för att jag har en viss fäbless för finlandssvensk litteratur. Bombträdgården baseras på det Mia Francks egen mamma var med om under andra världskriget när hon som treåring skickades till Sverige.

Boken handlar om Lissu, eller Liselott som hon egentligen heter, som ensam skickas till Sverige när hon är åtta år. Vi får följa hennes resa över havet och med tåg till en liten ort utanför Kalmar där hon sedan under nästan fem år bor i en prästfamilj. Det är en helt ny värld som öppnar sig, inte bara all den mat som finns tillgänglig i Sverige men också ett liv på landet i en strängt religiös samvaro. På många sätt är det faktiskt en mer ålderdomlig tillvaro än den hon varit van vid i Helsingfors.

Franck har tidigare skrivit fantasy och det märks. I den här boken skulle jag snarare säga att det finns inslag av magisk realism. Det exceptionella med Lissu är att hon kan se människors sanna ansikten. Under krigstid är det många väldigt obehagliga och skrämmande bilder som framträder runt omkring henne både hos människor som annars verkar snälla och sådana som inte är det. Alla bär på rädsla och masker.

Från sidan ett var jag hel fast; historien grep tag om mig redan då Lissus mamma lämnar henne vid tåget på stationen i Åbo. Genom hela boken har jag ett molande i magen av den förfärliga situationen att ensam behöva bege sig till ett annat land när man är så liten. Franck berättade under seminariet att hon bestämt att Lissu ändå skulle vara åtta år eftersom ett så litet barn som hennes mamma var då hon skickades hade varit för förfärligt att skildra.

Ångesten som både Lissu och hennes mamma bär på skildrar Mia Franck väldigt starkt och överförs till läsaren. Jag sitter på helspänn hela tiden. Människoporträtten är oerhört skickligt målade. Det är komplexa människor med både positiva och negativa sidor och vi får inte veta allt från början.

Den alienering som sker mellan Lissu och hennes mamma över åren är också fint berättad. Fem år ifrån varandra i den åldern sätter djupa spår och Lissu formulerar det så här själv ”Hem? Magen knyter sig när jag tänker på vad hem betyder”.  Man kan bara föreställa sig de barn som hade finska som modersmål och inte kunde tala med sin familj när de kom tillbaka till Finland. Lissu kan i alla fall göra sig förstådd både i Sverige och när hon återvänder till Helsingfors.

Nu tror jag att jag ska läsa lite mer om de finska krigsbarnen för det här var oerhört gripande. Det är slående hur Finlands och Sveriges nutidshistoria skiljer sig åt trots att avståndet är så litet. Varje gång jag läser författare från Finland blir detta uppenbart, inte minst i den här boken.

Utgiven på Förlaget   2018.

Publicerat

The Stranger in the Woods av Michael Finkel

Idag är vi lediga så vi har en vikarie. Får vi presentera presentera Cecilia Brodelius Agemark som driver instagramkontot Bokcillen. Hon har läst The stranger in the woods av Michael Finkel.

I 27 år gäckade the North Pond Hermit både polis och boende innan han blev gripen. Två polismän fick slutligen fast honom när han bröt sig in på ett sommarkollo för ungdomar med funktionsnedsättningar. Vid det laget hade eremiten nästan uppnått kultstatus eftersom ingen hade sett till honom under alla år. Christopher Knight, som han egentligen heter, försvann in i skogen 1986 som tjugoåring och kom inte ut förrän han var 47. För att få tag i förnödenheter begick han över tusen inbrott i North Pond-området i centrala Maine. Hans närvaro var därför alltid kännbar av och oroande för invånarna.

Journalisten Michael Finkel försöker i den här boken förstå hur det hela kunde ske genom att metodiskt besvara ett antal frågor: Varför söker sig Knight bort från civilisationen och andra människor? Vad gör den här typen av ensamhet med oss? Hur har Knight överlevt de stränga vintrarna? Vad har han sysslat med för att få tiden att gå? Tyvärr blir boken emellanåt lite spretig och ytligt populärvetenskaplig. När författaren ska utreda vilken status eremiter haft genom tiderna i olika kulturer irrar han iväg, särskilt med tanke på att Knight inte alls stämmer in på drag man brukar hänföra till eremiter.

Det är annars en oerhört fascinerade berättelse som baseras på nio timmeslånga besök som Finkel gör hos Knight i fängelset efter att han blivit ertappad och häktad för inbrotten. De pratar om allt möjligt; först är Knight väldigt sluten men sedan börjar han öppna sig en aning. Boken kan med fördel läsas av litteraturintresserade då Knight utvecklar sina tankar om böcker och författare eftersom han ägnat mycket tid åt att läsa. Till exempel har han inte mycket till övers för Thoreau.

Den första delen av boken är väldigt spännande att läsa, nästan som en spänningsroman där polisen letar efter en mytisk figur. Efter det går det snarare över till att bli en psykologisk thriller där man som läsare vill förstå Knight. För de allra flesta hade den här typen av isolering varit nedbrytande (jag känner nästan panik när jag tänker på att vara helt isolerad från andra) men för Knight var detta idealet; han ville inte ha någon som helt mänsklig kontakt.

Finkel intervjuar psykologer och experter som ger sin syn på eremiten och ger honom olika diagnoser. Själv undrar jag istället hur det ska gå för honom nu när han åter måste leva i bland andra människor? Efter att han släppts ur fängelset vill han inte ha mer med Finkel att göra så vad som händer med honom förblir oklart. Den livslärdom han i alla fall hinner förmedla är att man alltid ska försöka få ordentligt med sömn – det hjälper en att överleva.

Vill man läsa mer om Knight finns det bland annat den här artikeln 

Utgiven 2017.