Etikett: Vintage

Publicerat

Japan is on my mind

Jag tänker på Japan just nu och bjuder på boktips-vintage i ämnet som härstammar från Enligt O:s bokgeografi:

En Japan-bok
Vi kom över havet (Juie Otsuka) tar sin utgångspunkt i Japan där de japanska kvinnorna packar sina kappsäckar med kimonor, penslar och fotografier på männen i A-M-E-R-I-K-A som de gift sig med. Osett så att säga. En bild = ett öde att underkasta sig. Kvinnorna med namnen vi glömmer för att romanen berättar om dem som ett enda VI.

DE som kommer över havet etablerar sig men återigen får de rycka upp bopålar och ge sig iväg till läger – omplaceringsläger, interneringsläger – som straff för andras attacker. Rytmen berättar i en takt som gör det möjligt att läsa, omöjligt att låta bli. Om det VI som också alltid verkar omfatta ett DOM och när flyktingströmmarna rinner tas berättarperspektivet över av alla som inte behövde ge sig i väg. Och hur allt återgår till det vanliga.

En bok med Japan-koppling
Den sista samurajen – Helen DeWitt. Ligger på min topp-fem-listan över Bästa Böcker. Romanen förväntar sig en intelligent läsare och förutsätter att läsaren är bekant med – och mer därtill, tror jag –  litteraturhistoria och akademiska världen. Kopplingen till Japan är att huvudpersonen Sibylla vill ge sin lille son L bra manliga förebilder  – hon hittar dem i Akiro Kurosawas De sju samurajerna.

L (läser textremsan): Jag heter Katusushiro Okamoto. Låt mig få följa dig
L: Jag heter Kambei Shimada. Jag är bara en ronin. Vad är en ronin?
Jag: En herrelös samuraj.

En bok jag läst men aldrig bloggat om
En gåtfull vänskap av Yoko Ogawa. Om en kvinna som börjar arbeta hos en matematikprofessor. Professorn har drabbats av en hjärnskada och minns på ett märkligt sätt. Mycket bra!



Publicerat

Everything I never told you av Celeste Ng

Av en slump såg jag att denna fantastiska roman finns som ljudbok på Storytel.  En av de mest gripande jag läst på senare år. Vi bjuder på ett vintage-inlägg från 2015.

Lydia is dead. But they don´t know this yet.

Så lyder bokens första meningar och jag förleds att tro att jag läser en spänningsroman, men där tar jag  fel. Jag läser om Ohio på 70-talet, om familjen Lee, hur deras framtid en stilla vårmorgon förändras för alltid. En lågmäld familj,Everything+I+Never+Told+You+-+Celeste+Ng[1] en familj som hukar under det sociala arvets betingning. För de hade aldrig talat med varandra om det som låg och skavde eller att de tre barnen Lee betraktades som annorlunda i sin homogena skola då fadern James Lee var född av kinesiska föräldrar.

Det är intelligent och innerligt ömsint skrivet. Celeste Ng har lyckats skildra ett mångfacetterat familjedrama utan att ta parti, utan att utse en syndabock. Det är en strålande debut om en av människans vanligaste misstag, att se sina barn som en spegelbild av sig själv. Hon kryper under skinnet på sina karaktärer, hon vänder ut och in på dem och på deras bristande föreställningsförmåga, så att det river i magen. Det är kort sagt en  lysande debut, tät, välskriven CelesteNg(c)KevinDayPhotography[1]och redigerad till perfektion, inte ett onödigt ord.

Ursäkta om ovanstående tycks aningen okonkret och flummigt, men det går inte att berätta speciellt mycket av handlingen utan att spoila. Everything I never told you är utan tvekan den smartaste och känslomässigt starkaste roman jag läst på mycket länge. Bör passa ovanligt bra som bokcirkel-bok, finns massor att prata om och massor av olika infallsvinklar.  Den finns dock ännu inte utgiven på svenska vilket jag hoppas det mycket snart blir ändring på!

Boken gavs ut 2014 och du hittar en intervju med Celeste Ng här. Du hittar till Storytel här.

Publicerat

Vintage – det tål att upprepas

Vi pratar om böcker man blir varm av den här morgonen när termometern närmar sig minus tio grader. Lägenheten består av stora glaspartier från golv till tak och vintervinden kryper in. En bok som värmer. Jag letar i gömmorna. Och här är den. Lästes i augusti 2011.

De små hästarna i Tarquinia berättar om några dagar i den heta semesterorten där människorna går sig själva och varandra på nerverna. De är uttråkade. Alla säger att det finns andra platser där man skulle kunna fira en semester så mycket bättre. Men ingen frågar sig varför de ändå stannar kvar. Långsamt lever de sina dagar.

När badrummet äntligen blivit ledigt kammade och klädde hon sig, alltjämt mycket långsamt. Antagligen långsammare än värmen krävde. En timme gick på detta vis.

De går upp om morgnarna, sitter i skuggan, äter middagar och dricker otroliga mängder Campari bitter. Alla längtar de efter något annat som aldrig kommer. Sara och Jacques är där med sin lille son. Pojken, som aldrig benämns annat än som barnet, borde tas om hand av sin barnflicka. Men hon tycker inte om barnet, vill hellre vara tillsammans med sin fästman.  Hör hennes svar när Sara ber henne gå ner till stranden och bada: Det vill jag bara säga er, att om han druttar i vattnet plockar jag inte upp honom, jag är rädd för vatten och det kan jag inte hjälpa.

Som läsare hålls jag distanserad. Dialogen dominerar romanen men ändå sägs aldrig något rakt ut. Man börjar att säga A, men B hålls alltid tillbaka. Kärlek, ångest, frustration blir oförklarat.  Så en dag kommer en man med en båt. Han får allas uppmärksamhet. Allra särskilt Saras.

”Det långsamma, repetitiva berättandet ger en rytm när jag läser. Den rytm som skulle ha passat så bra i vilstol och värme”, skriver jag 2011 men nu i januari 2018 passar den lika bra.

De små hästarna i Tarquinia. Marguerite Duras. Utgiven igen hos  Lind&co 2011.

Publicerat

Ivans återkomst av Tawni O’Dell

Medan jag ligger i solstolen ligger under ett varmt täcke och läser ska ni få en favorit i repris.

Den enkla titeln, Ivans återkomst, förklarar bokens innehåll väl. Det handlar om Ivan. Och hans återkomst! För att återkomma måste man ju lämna. Ivan lämnade Coal Run, ett samhälle som kretsade kring J&P:s gruva nummer 9. Innan den rasade och dödade hundratals män. Inklusive Ivans pappa.

Ivan kommer tillbaka efter en lysande karriär som fotbollsstjärna. En olycka sätter stopp för hans vidare idrottsprestationer. Men det är inte därför han återvänder. Det som drev honom hem igen var det där tidningsklippet någon skickade till honom. Notisen som säger att Reese Raynor snart ska släppas ut ur fängelset efter ett långvarigt straff.

Vad har det med Ivan att göra? Allt.

Ramberättelsen sträcker sig i en vecka, men historien spänner över en mycket längre tid. Enkelt glider författaren mellan tidsperioderna i naturliga återblickar. Ibland kändes den avskalade stilen och Ivans återhållsamma sätt som ”hårdkokt”.

Jag dricker upp min öl, kramar av gammal vana ihop burken och slänger den på golvet i min pickup där den med ett dämpat skrammel träffar andra burkar.

”Spillane-känslan” förstärks av vapen, fulla människor och slagsmål som dyker upp i romanen. Men den är betydligt djupare än så, psykologiserande utan att bli sentimental, språksam utan att bli pladdrig. Jag tyckte om att vara i Ivans kläder och bli berörd av hans upplevelser där i Coal Run.

En av mina bästa böcker. Ursprungligen publicerad 7 augusti 2006.