Etikett: Visby

Publicerat

Jullovsläsning

Det är på båten till Gotland jag börjar jullovsläsningen. Fartygets övriga 1499 personer sköter sitt. I min stol är det jag och boken. Det är franskt med sorg, ångest och känslostormar. Titeln lockade mig: Lyckliga människor läser och dricker kaffe, ja visst! Jag tänkte mig en café-skildring med lagom mycket dramatik. Men Diane, som driver bokhandeln och caféet med just det namnet har förlorat sin man och dotter i en bilolycka. Det är så långt ifrån lycka man kan komma. Märkligt nog handlar nästa bok jag läser om samma trauma. Someone Elses Love Story av Joshelyn Jackson, där William har förlorat sin fru och dotter i en bilolycka.

På sitt sätt betraktar båda böckerna sorg på ett likartat sätt. Att leva vidare ensam är en omöjlighet. Ändå gör de det. En god vän är i båda fallen helt avgörande för att Diane och William kliver upp på morgonen och fyller de basala behoven för överlevnad: sömn, mat, vatten. Ingen av dem vill egentligen inte leva vidare. När William hamnar i ett butiksrån ser han tillfället att komma i vägen för rånarens kula och få dö. Diane bestämmer sig för att åka till Irland, ett land som hennes man pratat väl om och hon säger sig vilja göra ”hans resa”. Lugn och ro. Ensamhet. Möjlighet att ta sitt eget liv?

Trots likheterna jag berättar om är skillnaderna mellan böckerna betydligt fler. Natt och dag, ni förstår. Om jag ska välja tar jag Joshelyn Jackson. Hon har två böcker utgivna på svenska och en rad romaner till. Hon berättar alltid en säregen historia med oväntade vändningar och med huvudpersoner som är kantiga och inte helt enkla att förstå sig på.

Så åter till stolen på gotlandsbåten. Att läsa ostört i timmar, det kan jag egentligen göra ganska ofta. Men att göra det utan att uppgifter och sysslor måste läggas åt sidan och skjutas upp till senare, ja då är det mer sällan. Brödfödan går först. Men under julledigheterna, tänker jag när ser domkyrkans torn genom fönstret, då ska jag bara läsa.

Lyckliga människor läser och dricker kaffe.  Agnès Martin-Lugand. Utgiven på svenska 2016 av Forum , i översättning av Anna Petronella Foultier.
Someone Elses Love Story. Joshelyn Jackson. Utgiven 2014.

Publicerat

Crimetime Gotland 2016

Det är Visby som gör det, om du frågar mig. Alltså skapar den här bra atmosfären kring Crimetime Gotland. Och som gör att jag åker. För till saken hör att (denna breda spretiga) krim-genre inte är min bästa och största på något sätt. Jag har inte stenkoll och dessutom är jag en ganska rädd och lättskrämd läsare. En läskig filmbild kan jag sanera bort rätt snabbt ur hjärnan, men det skrivna och som jag därmed blir medskapare till – oh, i evighet finns den i huvudet och kommer fram vid mest olämpliga tillfällen.

Men Visby drar, och möten med krimförfattarna gör att jag lockas in i att läsa ännu bredare. Mest intressant är förstås de långväga, de som jag så sällan (läs aldrig) kan lyssna till. Sharon Bolton, Elizabeth Hand och Peter Robinson. Och det är de långväga som jag hoppas festival-ledningen kommer att lägga mycket fokus på. I år hade vi en frukost med just Elizabeth Hand, som du kan läsa om här. Och vi hoppas förstås på bokfrukost nästa år också!

Även de nordiska författarna vill jag lyssna mer till. Island har flera författare, Norge likaså. Tror det finns finska krim-författare också, jag vet inte. Hursomhelst – fler utländska författare önskas, tack! Det skulle också vara roligt att ha mer seminarier om äldre deckarförfattare. I år var det en afternoon tea om Agatha Christie. Men varför inte diskussioner och samtal om H K Rönnblom eller Vic Sunesson!

Jag önskar mig också ett ballare band runt handleden än det rätt trista plastbandet jag nu fick. Det måste finnas en rad festivaler att inspireras av. Jag är verkligen FÖR band, i stället för ett snöre runt halsen. Men lite roligare, tack så mycket.

Till sist måste jag säga att jag nyupptäckte Tove Alsterdal. Jag läste hennes första roman, Kvinnorna på stranden med stor behållning, men sen kom andra böcker i rad. Efter att ha lyssnat till denna smarta människa under festivalen har jag nu läst läst I tystnaden begravd och Låt mig ta din hand med samma beundran. Så funkar en bra festival!

Publicerat

Vårdagar i Visby

bild(1)Visby. Huset har etthundra bra ställen att läsa på. Soffor sängar fåtöljer trappor badkar. Det blir några böcker i en god påsklovsblandning, som Min fantastiska väninna, Den vita staden, World War Z, Veterinären. Jag är här också i förhoppningen om att låta de lika många uteläsarplatserna bli möjliga. Sol. Inte (så mycket) blåst. Och så blir det. Vid havet läser jag Ian McEwans Lördag som utspelar sig under just en enda lördag, men omspänner ändå så mycket tankar och dramatik att det kan omfatta livet.

Det blir också Djupa ro, av Lisa Bjärbo, en sorglig och välskriven roman om när en i ungdomsgänget dör och de andra ska samlas i småstaden för begravningen. Så många frågor. Oupplösligt förbundna till varandra och till platsen de kommer ifrån. Jag tror aldrig jag har läst något som så väl skildrat just det – människan och platsen. Det är också en sådan fin beskrivning av en mamma och hennes relation med den vuxne sonen. Hur svår övergången är från att vara tonårsmamma till att bli den andra mamman, den som inte ska uppfostra eller vara delaktig i vardagslivet. Men ändå känna precis samma oro och omsorg som alltid. Eller mer. Jag älskar bra mamma-skildringar.

 Jag måste packa ihop nu. Motvilligt. Vet inte hur jag ska sluta bloggyn. Kanske som vanligt:

Hur jag än anstränger mig kan jag inte komma på något fult i Visby

 

 

 

Publicerat

Vinterdagar i Visby

Jag halvligger i fåtölj 806, aktersalong, M/S Gotland. Bredvid har några glada barn någon springlek mellan stolarna och mitt hår fladdrar till när de swooschar förbi. Så startar man bäst en ledighet i Visby, att glida över vattnet i lugn och ro. Swooschet? Bara avkopplande.

IMG_0170Visby-vinter är lugn. Det är promenader upp och ner i backarna, goda middagar på restaurangerna, att lyssna på havet under dygnets alla timmar. Jag läser Lars Myttings Simma med de drunknade och jag måste smattra ur mig ord som fantastisk, ofattbar, vacker, hisnande.  Men 400 sidor, vad menar du? Ge mig mer! Eller egentligen inte. Det är en sådan god komposition. Bara att det tar slut. För jag vill ligga här i soffan och läsa boken så många fler timmar.  Trä och träd är utgångspunkten i berättelsen om Edvard som växte upp med sin farfar på en gård i Gudbrandsdalen. Det är så inlevelsefullt om hur det är att leva där att jag sitter med på farstutrappan. Jag är med i baksätet när han drar en liten sväng vid 17-tiden på byn. Upp bland fåren, jag är med. Men det finns förstås ouppklarade frågor som måste redas ut. Vad hände egentligen med mamma och pappan som omkom så olyckligt när Edvard bara var tre år?

visbySå read my lips: läs den. När jag nästan är klar vet jag att jag kommer att känna mig totalt och helt igenom tom och få svårt att öppna en ny bok. Lösningen: Börja på en ny när det är 20 sidor kvar av den gamla. Ger känslan av att jag aldrig är between books. Nu blir det Det är inte jag, det är du av Mhairi McFarlane. Jag tycker om den en hel del och vill släpa ut ett fårskinn till strandkanten för att sitta där och läsa om Delia Moss. Då kommer snön och så snöar det ymnigt i dagar. Jag är såklart ute, men Delia Moss får stanna inne.

Vill man läsa en välskriven recension om boken OCH om författaren så klicka över till hyllan. Själv går jag till Botaniska trädgården och hasar runt i snön. Det är tyst och om jag inte ogillade ordet magiskt så skulle jag använda det. Botaniska och St Olavs ruin är som ett fantasiland, som att vara i annan värld, ja som i en bok. Och knappt mörkret får mig att gå därifrån.