Flickorna och mörkret av Camilla Grebe

Jag tycker väldigt mycket om Camilla Grebes kriminalromaner inte minst det stråk av sorg som alltid genomsyrar berättelserna. De är förstås också medryckande, skickligt konstruerade och rappt skrivna men en roman som handlar om ond bråd död får ett större djup om förtvivlan får ta plats.  

Någonstans på landsbygden i Hälsinglands skogar ligger platsen Mörkret och här hittas liket av en okänd tonårsflicka. Den femtonåriga Myra är lättad över att den mördade flickan inte är hennes försvunna syster och hastigt bestämmer hon sig för att försöka ta reda på vad som hänt genom att göra samma resa söderut som hennes syster gjorde innan hon försvann. Myra är en brådmogen ungdom med trassliga hemförhållanden men hon är streetsmart och slagfärdig vilket både är en fördel och förbannelse när hon tar sig fram. 

Under tiden söker polisen efter spår och identitet avseende den okända flickan och utredningen ställs på sin spets då en av Myras vänner försvinner spårlöst. Berättelsen kommer mig väldigt nära, läser i ett sträck med hjärtat i halsgropen. Slutet är mörkt och väldigt skickligt berättat.

Flickorna och mörkret är den sjunde boken i serien med samma namn och är utgiven på Wahlström & Widstrand 2024.

Ett samtal om Om uträkning av omfång 4

Fjärde delen av Om uträkning av omfång har vi nu läst och ska prata om. När vi skriver det här är det dags för nummer 5 (av 7) och jag tror att man i Danmark, alltså där Solvej Balle bor och verkar, har hunnit ge ut lika många . Det är Tara Selter som är huvudperson. Eller kanske ännu hellre tiden. För tiden har hakat upp sig och dagen 18 november upprepar sig om och om igen. Obs att vi spojlar tidigare böcker här.

Ann-Sofie: Jag funderade efter treans slut där en räcka personer klev in i bilden att det skulle bli väldigt mycket stormöten och kollektivboendets tjafs. Lite rätt fick jag. Men så intressant med alla dessa människor som är fångade i den 18 november och hur de löser det. Men frågan som de och vi ställer oss är förstås vem som är fångad i tiden, egentligen. Lyckades du hålla reda på de olika personerna? Är det någon du särskilt fastnat för?

Maggan: Kunde definitivt inte hålla reda på alla personer. Tror att det också var författarens mening? Fastnade lite för Olga som bakade och gick promenader. Tara gillade henne också tror jag. Sedan gillade jag kärleksparet Sonia och ? minns inte vad han hette. Får mycket 70-talsvibbar när jag läser om stormötena, fast novemberfångarnas diskussioner är mer intressanta än de som fördes på 70-talet i Sverige tänker jag ganska fördomsfullt.

Ann-Sofie: Haha, ja! Apropå stormöten är det en genialisk idé att lägga sina spörsmål i en kopp och sedan får man dra en lapp och se vad man ska prata om. För pratar, de gör de. Om stora viktiga frågor. Det tar tid att läsa den här bok 4, precis som de andra för att man får stanna upp och fundera en hel del.

Maggan: Det tar definitivt tid och jag funderade mycket över att diskussionerna som fördes i huset var så intellektuella , det var samma sorts människor, välutbildade, i samma ålder, friska och analytiskt tänkande som fastnat i novemberdagen. Satt och irriterade mig på detta, men då kom ett möte där man funderade över just detta faktum. Att det i novemberfångenskapen saknas gamla, sjuka eller våldsamma människor. Alla är också flerspråkiga vilket är praktiskt i sammanhanget.

Ann-Sofie. Ja, det verkar något snävt och elitistiskt med tidsurspårningens urval av människor. Jag undrar vilken betydelse detta kommer att få. Om det får det. Men, du slutet. Slutet! Det har vi sagt varenda gång vi diskuterat. Hur SB så genialiskt får en att närmast svimma av hänförelse och förväntan inför nästa bok.

Maggan: Jo, som vanligt är slutet väldigt bra, instämmer med dig. Tänker att vi läser en blivande klassiker i realtid. Det bådar gott inför avslutet av serien, blir ett smart slut tror jag,

Om uträkning av omfång 4. Solvej Balle. Utgiven på svenska 2023 hos Wahlström & Widstrand, i (som vanligt) helt otrolig översättning av Ninni Holmqvist. Omslagsformgivare är Sara R. Acedo

Kafka, jag och Kafkalungan

Jag skulle förstås kunna börja med min resa till Prag där jag vandrade med någon av Kafkas dagböcker i handen i tänkte mig att gå i fotspåren av hans. ”Jag är mycket noggrann i mina promenader. Stannar upp och läser i dagboksanteckningarna utanför husen”, skriver jag. Jag tyckte att jag och Kafka hade något som band oss samman men var osäker på vad. När jag läser Cecilia Hanssons Kafkalungan får känslan av en sådan koppling helt nya dimensioner.

I sin roman slash biografi ger hon sig ut på flera resor där hon följer Kafkas liv, försöker förstå, ser likheter med sitt eget liv. Söker efter Kafka, men också efter sig själv får man väl säga. Hon irrar runt i hans fotspår, tittar tillbaka på hans liv men också sitt eget. Vem är han? Vem är jag?

Elegant väver hon samman de olika spåren. De är essäistiskt, reflekterande, litterärt och ofta rätt kul. Hansson är så påläst, välresearchad och även om jag vet en del om Kafka och hans liv blir det här något helt annat. För mig är Kafka-delarna den stora behållningen, men helt säkert skulle boken inte vara lika läsvärd utan det andra.

Kafka själv skriver i någon av sina dagböcker: ”Jag har nu och hade redan i eftermiddags en oerhörd lust att skriva av mig all oro, pränta in den i papperets djup precis sådan som den vällde upp ur mitt eget djup, eller att skriva på ett sådant sätt att jag kunde identifiera mig helt med vad jag skrivit.”

Mitt i prick.

Kafkalungan av Cecilia Hansson. Utgiven 2024 hos Wahlström & Widstrand. Omslaget är av Sara R. Acedo. Snyggt!

Om ett irrande i Prag

Bokfrukost om Fri kärlek av Tessa Hadley

Höstens tema i frukostbokklubben är ”Godbitar från vår bokhylla”. Ni vet hur det är, man blir entusiastisk och köper boken när den kommer ut, men av någon anledning blir den stående oläst i hyllan trots att den helt säkert är väldigt bra. Andra böcker tränger sig före! Nå, nu tar vi fram några stycken och först ut var Fri kärlek av Hadley som vi tycker så mycket om.

Här träffar vi Phyllis som lever ett tämligen småborgerligt liv. Det är sent 60-tal och hon känner sig nog inte helt nöjd med livet. Sonen ska snart till internatskola och livet kommer te sig helt annorlunda. När så sonen till en god vän bjuds in på middag ställs saken på sin spets. Phyllis ser något annat liv att leva och lämnar helt enkelt man och barn.

Vi blir väldigt engagerade i den här berättelsen, den har många bottnar, många saker att resonera kring och vi är överens om att Hadley är one of a kind när det kommer till romaner. Fragment ur vårt samtal:

* Karaktärerna framställs så väl, de är mångfasetterade, ingen är god eller ond.
* Språket är ju fantastiskt. Som en flod som strömmar, sömlöst, till synes enkelt men stilistiskt perfekt.
* Phyllis, man ogillar henne i början, men jag förstår verkligen att hon är tvungen att göra som hon gör. Fri kärlek är dubbeltydigt.
* Dialogerna är träffsäkra. Hadley är exakt motsatsen till tondöv.
* Fördomsfritt gestaltat.
* Men jag begriper inte det där vurmandet för smuts! Skitiga golv, skitiga lakan. Äckligt.
* Nicolas är bortskämd. Han skulle aldrig kunna göra nåt av det han gör utan att backas upp av mammas pengar.
* Roger (Phyllis man). han är verkligen en god människa. Omhändertagande.
* Vilka vändningar det är i romanen!
* Skulle Phyllis dotter gjort revolution om inte mamman stuckit?
* Nu vill vi läsa mer av Hadley. När kommer nästa roman?

Utgiven 2022. På svenska hos Wahlström & Widstrand samma år i översättning av Marianne Tufvesson. Det fina fotot av Hadley: Copyright/fotograf: Carlotta Cardana