Norge – lilla turens delsträcka I

Den lilla kvinnan i tågvagnen ber så vänligt att få sitta vid fönstret och den tillfrågade mannen svarar genast: ”but of course! Jag har åkt den här sträckan så många gånger.” Jag sitter i sätet bakom henne, och hör hennes små diskreta ooo och aaa när något vackert sveper förbi utanför fönstret. Jag instämmer tyst för mig själv. Jag har bokat min Norgeresa i förvissningen om att bara få se vackra vyer svepa förbi utanför ett fönster. Utgångspunkt: tåg och båt. Även om det är roligt med städer som Oslo, Bergen och Ålesund är transporterna mellan dem som är viktigast.

Längs de allra vackraste sträckorna lyssnar jag till böckerna. Ann Rosmans Vågspel började jag läsa dagarna innan jag for. Jag har aldrig läst någon bok av henne tidigare, huvudpersonen Karin Adler är helt obekant för mig. Men skälet till att läsa boken är att den till viss del utspelar sig på Orkneyöarna, en plats som står på min ”Oh, the places I’ll go!”-lista. Den handlar också om djuphavsdykning vilket inte står på nån lista, men är intressant att läsa om. En bra och välskriven bok om du frågar mig. Det är flera historier på olika tidsplan som ska vävas ihop. En därför lång och bitvis superdetaljerad bok säger jag också. Men Orkneyöarna åker definitivt upp ett par snäpp på listan.

IMG_0111I Oslo vräker regnet ner, jag ligger i det minimala hotellrummet och läser Åsneprinsen av Caroline Hainer. Om pojken Jim som vid ett tillfälle skriar som en åsna och därmed erhåller och befäster sin position. Det är rörande och bitvis sorgligt att läsa hans historia. Vad är det som gör att vi blir de vi blir är ju en av dessa evighetsfrågor som kan ältas om och om igen. Jag ältar inte – i alla fall inte nu – utan kliver på tåget vidare till Bergen. Det känns som jag är den enda skandinaven ombord och jag kan träna språk från all världens hörn om jag ville. Men det vill jag nu inte. Jag vill bara läsa och njuta av vyerna. Det är allt.

Brev från Europa: Bryssel och Gent och Göteborg

Sådana där blixtresor, jo de kan vara bra, men när man är hemma igen är det nästan som om de aldrig har hänt. Men jag var verkligen i Bryssel, i Gent och i Göteborg. Tjopp tjopp.

I Bryssel kunde jag mest tänka på att flygplatsen bara ett par månader tidigare varit utsatt för attentat. Jag hatar att jag fått de tankarna. Närvaron av militärer och vaktpersonal var påfallande. Och jag läser för att ta mig någonannanstans.

Sanning med modifikation, om Kouplan, en flykting som försörjer sig på att ta detektivuppdrag. Med ett skärpt sinne och lågmäld logik kan iakttagelser göras och gåtor lösas. Här är det ett barn som försvinner och att det inte visar sig vara som man kunde tro gör den här berättelsen så hemsk och sorglig. Kouplan var en bra bekantskap att göra och jag kan knappt vänta på att få läsa mer.

GentI Gent åker vi ut på landsbygden och tittar på slott och äter god glass. Jag kan inte nog understryka att Gent är en sådan bra plats att vara på. Åk dit! På kvällarna läser jag  Det nionde brevet och vilken överraskning! Jag hade ärligt talat ingen annan aning om vad den handlade om, bara hört att den är läsvärd.

Det är Lea, den allra rikaste markägaren på Gräsö som dör och till begravningen dyker det upp en mystisk man och bådar olycka. Och visst är det familjehemligheter som rullas upp här i nutid och tillbakablickar till då när resandefolket kom med sitt tivoli. Men det jag tycker mest om är berättelsen om Gräsö och förändringen från en blomstrande landsbygd med kor och mjölkproduktion, till dagens läge när den sista mjölkbonden, Leas son Walter, bestämmer sig för att sälja korna. Det är också Walter som jag tycker så himla mycket om. Sonen som blev kvar på gården, trots att mötet med en romsk flicka på tivolit skulle kunna ha förändrat så mycket. Till sin dotter Julia som kommit hem för sin farmors begravning säger han:

Men jag ska inte klaga. Jag har haft det bättre än många andra. Det har varit hårt arbete förstås och jag har ingen bildning att tala om och inte har jag sett världen, som du. Men jag vet vem jag är och varför jag stiger upp om morgnarna.

Värt att tänka på. Romanens upplösningen blir sådär, helt enkelt för att det är för många trådar som ska klaras ut på kort tid. Men i övrigt är det är sannerligen en fin roman att vara i.

Upplösningen i den här bloggyn är Göteborg, min bästa stad, som omfattas av det absolut blixtsnabbaste blixtbesöket. Tåg, taxi, göromål, taxi och tåg igen. Jag vevar ner fönstret och lyssnar till Hellström-repetition och känner doften av sommarblommor. Så kan det också vara.

Sanning med modifikation. Sara Lövestam. Utgiven 2014 av Piratförlaget.
Det nionde brevet. Catrin Ormestad. Utgiven 2016 av Wahlström & Widstrand.

 

Hustrun

Att läsa ett gott stycke prosa, där språket är bra, utvikningar och sidoberättelser kommer på rätt plats och där ramberättelsen är så briljant genomtänkt att man bara njuter – det är jäkligt fint och det händer ju faktiskt inte så ofta att det känns tjatigt. Nu är det  Hustrun av Meg Wolitzer det handlar om och den är dessutom föredömligt koncentrerad till 230 sidor.

Joan Castleman är hustrun. Hon träffar sin författande man Joe när han undervisar henne i kreativt skrivande på universitetet. Hon är duktig att skriva. Duktigare måhända. Men – att vara Kvinnlig Författare och författa Kvinnliga Böcker, njae. Dålig status. Inte värt det. Så när de gifter sig lägger hon ner allt hon har för att hjälpa honom att bli Författaren.

Ramberättelsen, som jag älskar den. Joe och Joan är på väg att ta emot (det fiktiva) Helsingforspriset. Det beskrivs som Nobelprisets lillebror. Helsingfors och dess invånare målas upp i en inte alltför vacker dager, men bitskt och träffsäkert.  Och författarskapet, författarskapandet, allt finns med och resoneras med Joans skarpa och kanske något bittra ord.

Kristina Sandberg skriver i Svenskan att hon tycker upplösningen* är tråkig, och kanske hade jag också önskat mer av hämnd. Men nu när jag skriver tänker jag att slutet är ju faktiskt just ett slags hämnd eller straff. Bara inte som man tänkt sig.

Hustrun. Meg Wolitzer. Utgiven 2004. På svenska 2016 av Wahlström & Widstrand, i översättning av Peter Samuelsson

——

*Mitt i den omvälvande upplösningen kommer jag och tänka på Ebba Witt Brattström och Horace Engdahl. Tänk om…? Men nej.

Gånglåt, tadam tadam

Gånglåt, det är en lugnande och kontemplativ klang i ordet. Jag tänker Äppelbo, Mockfjärd och Skärsjödal. Fiol i lagom takt att lunka framåt dit man ska. Tillsammans med de andra som också knallar i samma takt.

ganglatMen en gånglåt kan bli något annat om den aldrig tar slut. En never ending story om man går i samma spår.  I Elin Olofsson senaste roman blir gånglåten just så där tröstlös på något vis. Systrarna Sonja och Gun-Britt. Komplexa och kantiga, var och en på sitt sätt och det tar lång tid för mig att begripa mig på dem. Sonja är sångerskan Salida, hon som lämnade gården och drog till stan och blev berömd. Gun-Britt, hon som blev kvar. Nu ska de gå där en hel sommar och dras med varandra när Salidas memoar ska nedtecknas.

Allt går då inte sin gilla gång. Det blir otakt och krockar om vartannat, långt ifrån kontemplativt. Man kan drista sig att tro att det handlar om avundsjuka på ett ytligt plan men det är lång mer än så. Det är så mycket som redan har gått förbi, och inte kan göras ogjort. Sorgligt och vackert. Landsbygdskildringen likaså. Är den sann och äkta? Ingen aning. Jag tror det. Jag har en skräckblandad förtjusning när det gäller landsbygden. Vacker att beöska. Men otäckt att bli kvar. Men vad vet jag. Gun-Britt blev ju kvar och utan henne skulle precis allting falla sönder. Precis allting.

Gånglåt. Elin Olofsson. Utgiven av Wahlström & Widstrand 2016. Läs om författarens (forna?) frukostvanor