Att läsa ett gott stycke prosa, där språket är bra, utvikningar och sidoberättelser kommer på rätt plats och där ramberättelsen är så briljant genomtänkt att man bara njuter – det är jäkligt fint och det händer ju faktiskt inte så ofta att det känns tjatigt. Nu är det Hustrun av Meg Wolitzer det handlar om och den är dessutom föredömligt koncentrerad till 230 sidor.
Joan Castleman är hustrun. Hon träffar sin författande man Joe när han undervisar henne i kreativt skrivande på universitetet. Hon är duktig att skriva. Duktigare måhända. Men – att vara Kvinnlig Författare och författa Kvinnliga Böcker, njae. Dålig status. Inte värt det. Så när de gifter sig lägger hon ner allt hon har för att hjälpa honom att bli Författaren.
Ramberättelsen, som jag älskar den. Joe och Joan är på väg att ta emot (det fiktiva) Helsingforspriset. Det beskrivs som Nobelprisets lillebror. Helsingfors och dess invånare målas upp i en inte alltför vacker dager, men bitskt och träffsäkert. Och författarskapet, författarskapandet, allt finns med och resoneras med Joans skarpa och kanske något bittra ord.
Kristina Sandberg skriver i Svenskan att hon tycker upplösningen* är tråkig, och kanske hade jag också önskat mer av hämnd. Men nu när jag skriver tänker jag att slutet är ju faktiskt just ett slags hämnd eller straff. Bara inte som man tänkt sig.
Hustrun. Meg Wolitzer. Utgiven 2004. På svenska 2016 av Wahlström & Widstrand, i översättning av Peter Samuelsson
——
*Mitt i den omvälvande upplösningen kommer jag och tänka på Ebba Witt Brattström och Horace Engdahl. Tänk om…? Men nej.
Men en gånglåt kan bli något annat om den aldrig tar slut. En never ending story om man går i samma spår. I Elin Olofsson senaste roman blir gånglåten just så där tröstlös på något vis. Systrarna Sonja och Gun-Britt. Komplexa och kantiga, var och en på sitt sätt och det tar lång tid för mig att begripa mig på dem. Sonja är sångerskan Salida, hon som lämnade gården och drog till stan och blev berömd. Gun-Britt, hon som blev kvar. Nu ska de gå där en hel sommar och dras med varandra när Salidas memoar ska nedtecknas.
Mariam och Laila från Khaled Hosseinis roman Tusen strålande solar kommer nog alltid att finnas nära mig. En roman om två Afghanska kvinnors liv i det sena 1900-talets Afghanistan. En berättelse som gick mig djupt till sinnes inte minst därför att Mariam och jag är nästan precis lika gamla. För en ytlig betraktare torde det hela synas som om hon och jag levt i två helt olika tidsåldrar, jag har varit frihet förunnad medan Mariam levt ett helt annat liv.