Etikett: Wahlström & Widstrand

Publicerat

Arktisk sommar – nästan sant

Jag var lite bitter i juli och ansåg att romanen Arktisk sommar skulle vara en god benämning för årstiden. Sen kom augusti och då blev romanen något eget. Jag erkänner direkt att jag aldrig läst något av E M Forster – författaren som romanen handlar om. Men jag har av någon anledning alltid varit förtrogen med hans utgivning och kan ganska ledigt samtala om hans romaner. Huvudpersonen med det fina namnet Lucy Honeychurch i Ett rum med utsikt och som far till Italien, kan jag prata om men aldrig läst. Samhällsförändringen och klassfrågor bakom kärleksberättelsen i Howards End, kan jag prata om men aldrig läst.  Den kolonialismkritiska hållningen i En färd till Indien, ja, ni fattar.

Det är väldigt märkligt, kanske till och med en smula respektlöst eller slappt. För inte heller nu har jag läst Forster. Min idé var att passa på att parallell-läsa hans romaner med  Arktisk sommar men boken var i sig själv så uppslukande. Arktisk sommar – det var faktiskt namnet på den roman som Forster började skriva på i början av 1900-talet, men den blev aldrig klar. I stället skrev han Maurice (som i och för sig inte kom ut förrän efter hans död) och ännu lite senare kom En färd till Indien, vars tillkomst Galguts Arktisk sommar handlar om.

Damon Galgut följer Forsters biografiska linje väl och har sannerligen gjort sin research. Det kunde ha blivit ett för biografiskt förhållningssätt, men där hamnar Galgut inte. Han gestaltar såväl Forster som hans vänner och älskade på ett nära och inkännande vis. Jag tror någonstans att det därför jag lägger bort Forsters egna titlar och låter mig fångas så mycket i Galguts berättelse.

Men skam den som ger sig, Lucy Honeychurch, Margaret Schlegel och doktor Aziz. En dag ska vi ses.

Arktisk sommar. Damon Galgut. Utgiven 2014. På svenska av Wahlström & Widstrand 2015 i översättning av Rose-Marie Nielsen.

Publicerat

Internationella kvinnodagen 2015 – En feministisk roman skriven av en man.

Mariam och Laila från Khaled Hosseinis roman Tusen strålande solar kommer nog alltid att finnas nära mig. En roman om två Afghanska kvinnors liv i det sena 1900-talets Afghanistan. En berättelse som gick mig djupt till sinnes inte minst därför att Mariam och jag är nästan precis lika gamla. För en ytlig betraktare torde det hela synas som om hon och jag levt i två helt olika tidsåldrar, jag har varit frihet förunnad medan Mariam levt ett helt annat liv.

Hosseinis roman drabbade mig som ett knytnävsslag i mellangärdet när jag lyssnade på Sharon Dyalls vackra inläsning. Jag blev för ett tag nästan som besatt av Afghanistans tragiska nutidshistoria. Berättelsen är stark och sorglig men har ett trösterikt slut. Mariams och Lailas verklighet finns under mitt skinn och jag kan se dem för min inre syn gå där bredvid mig och leva sina parallella liv.

Tusen strålande solar är skönlitteratur när den är som bäst, en lysande fiktiv text med världshistorien som bakgrund. Min tro på skönlitteraturens empatiska kraft blir orubblig i denna blivande klassiker som författaren tillägnat Afghanistans kvinnor. Jag hoppas att internationella kvinnodagen blir en dag då vi i Sverige lyfter blicken mot kvinnor i övriga världen. Kvinnor som lever under små förhållanden, under förtryck och fattigdom. Kvinnor som ser sina barn och familjer gå under med anledning av krig, svält och naturkatastrofer. De behöver vårt engagemang.

Tusen strålande solar av Khaled Hosseini är utgiven av Wahlström & Widstrand 2008. Heter i original A Thousand Splendid Suns, översatt till svenska av Johan Nilsson.

Detta inlägg ingår i en bokbloggar-stafett under internationella kvinnodagen 2015.

08.00 Bokhyllad
09.30 Bokbabbel
11.30 JoS blog
12.30 Bakbokmat
14.30 Bokmania
15.00 enligt O
16.00 Tittelina
Publicerat

Tio lektioner i matlagning av Lotta Lundgren.

9789146222224[2]Vad jag har skrattat under lyssningen av denna bok! Det är dock ingen lättviktare gömda i de humoristiska formuleringarna finns mycket visdom. Det är inte heller någon kokbok utan snarare ett inlägg i 2000-talets stora folkrörelse ”kostrådgivning”. Jag ska erkänna att jag höll på att skratta ihjäl mig över kopplingen kostrådgivning och folkrörelse.

För hon slår ju huvudet på spiken! Alla, i princip alla, har ju en klart formulerad åsikt om vad som är hälsosammast och bäst att inmundiga. Om något ätbart fångar vår blick i kollegans medhavda matlådelunch är inte den spontana frågan om det är gott, utan om det är nyttigt.
Vi svenskar betraktar måltiden utifrån ett intellektuellt nyttighets och överlevnads-perspektiv istället för att låta våra sinnen uppleva smak, textur och doft i kombination med trevlig samvaro runt matbordet.

Det finns recept i boken men inte så många, istället tar hon fasta på vettiga praktiska råd om hur man kan gå till väga i när man lagar mat, kombinerar smaker och inte minst handlar mat. Ett kapitel i boken vänder sig till föräldrar med ” hen äter ingenting-oro”. Hon har en jordnära syn på barn, föräldrar och den källa till konflikt som mat kan frambringa. Hon påpekar att barn sällan lider av näringsbrist eftersom deras unga kroppar har ett utmärkt fungerande näringsupptag. Hon lägger försiktigt till att saken är en annan när det gäller våra äldre, deras åldrande kroppar har ibland förlorat förmågan att ta upp näringen i maten. Detta sistnämnda talas det väldigt lite om i medier och inom folkrörelsen ”kostrådgivning” i alla fall enligt mig.

Jag lyssnade på bokens författaruppläsning och den är jättebra! Jag älskar att höra hennes aningen avmätta stämma läsa för mig om korta manliga chefer, hur jobbigt det var för stenåldersmänniskorna att jaga samt varför man ska avundas livsnjutande gubbar.

Hon har inspirerat mig  att googla på resor till Antwerpen, men jag kanske kommer över det och åker till Travemünde i stället. Jag ska bara tillägga att om just du som läser detta är bekymrad över ett icke ätande barn kan jag trösta dig med att jag är mor till den flicka som på sin tid var Norra Europas kräsnaste unge. Hon är numera leg. dietist och producerar ofta foton på egenhändigt tillagade läckra rätter som förutom att de är jäkligt goda också är näringsriktiga. Ibland innehåller rätterna även fullkorn. Om du vill veta varför jag nämner fullkorn i detta sammanhang måste du läsa  Tio lektioner i matlagning. Du lär skratta när du avnjuter avsnittet om dietister och fullkorn. Varför jag börjat googla på resor till Antwerpen förstår du också om du lyssnar eller föralldel läser boken.

Tio lektioner i matlagning är utgiven av Wahlström & Widstrand 2013, ljudboken är producerad av Bonnier Audio 2014. Jag lyssnade via Storytel.

Publicerat

Huset Longbourn av Jo Baker

Longbourn är herresätet där Elizabeth Bennet, hjältinnan i Jane Austens klassiska roman Stolthet och fördom, växer upp.  Jo Bakers roman, baserad på denna klassiker, är dock något annat än de populära ”travestier” som jag tidigare skrivit om här.

Ett av Jane Austens främsta kännetecken är att hon aldrig skildrar något eller någon utanför sin egen sfär. Hon är en mästare på att låta sina romanfigurer avslöja sina karaktärsdrag genom rappa dialoger, dock skriver hon  aldrig en dialog där inte en kvinna deltar. I förlängningen nämns jungfrun Sarah bara i förbifarten då hon hjälper huset Longbourns unga damer med kamning, hushållerskan Mrs Hill  förekommer mer, men förmodligen mest därför att Mrs Bennet skriker efter henne i tid otid. Det är kring Sarahs och Mrs Hills liv som romanen Huset Longbourn kretsar.

Tjänstefolket på Jane Austens tid levde i en hård verklighet helt beroende av sina husbondars välvilja. Om någon tvivlat på att tvättmaskinen är den mest nödvändiga hushållsmaskin någonsin uppfunnits kommer hen inte längre att tvivla efter att ha läst om Sarahs bykdag. Elizabeth som inte drar sig för leriga promenader, (ni minns kanske hur hon promenerade till Netherfield eller hur Mr Darcy genskjuter henne i parken runt Rosings), är helt beroende av att Sarah ser till att hennes underkjolar är fläckfria. Elizabeth är förmodligen inte alls medveten om tvätteriets vedermödor. Inte helt bekvämt för undertecknad som alltid sett upp till Elizabeth.

Romanen tar oss långt bortom Longbourn,  skildrar livsöden som Jane Austen inte ens låter oss ana, trots dess vidd så ställer jag mig frågan om man som läsare inte har en klar fördel av att kunna sin Stolthet och Fördom ?

Alla minns Mr Darcy, men hur många uppfattar det motsägelsefulla i att Mr Collins faktiskt nedlåter sig att konversera med tjänstefolket eller det humoristiska i att han berömmer dem för att dörren till hans gästrum är ”lättöppnad”?  Jag ler i mjugg när Sarah funderar över om Mr Darcy härstammar från en ”ätt av jättar”. Men det vrider sig i magen då Wickham dyker upp i Longbourns kök och ger lillpigan karameller.

Om ni funderar på att läsa romanen för Mr Darcys skull lär ni att bli besvikna, han är nästan inte alls med, lite som tjänstefolket i Austens ”moderroman”. Finns en viss bitande Austensk ironi i detta, i alla fall enligt mig.

Jag tyckte väldigt mycket om Huset Longbourn, inte minst därför att Jo Baker avslutar sin roman, om än väldigt annorlunda, så minst lika vackert som någonsin Jane Austen gjorde.

Huset Longbourn är utgiven på Wahlström & Widstrand 2014 och är översatt till svenska av Molle Kanmert Sjölander.