Longbourn är herresätet där Elizabeth Bennet, hjältinnan i Jane Austens klassiska roman Stolthet och fördom, växer upp. Jo Bakers roman, baserad på denna klassiker, är dock något annat än de populära ”travestier” som jag tidigare skrivit om här.
Ett av Jane Austens främsta kännetecken är att hon aldrig skildrar något eller någon utanför sin egen sfär. Hon är en mästare på att låta sina romanfigurer avslöja sina karaktärsdrag genom rappa dialoger, dock skriver hon aldrig en dialog där inte en kvinna deltar. I förlängningen nämns jungfrun Sarah bara i förbifarten då hon hjälper huset Longbourns unga damer med kamning, hushållerskan Mrs Hill förekommer mer, men förmodligen mest därför att Mrs Bennet skriker efter henne i tid otid. Det är kring Sarahs och Mrs Hills liv som romanen Huset Longbourn kretsar.
Tjänstefolket på Jane Austens tid levde i en hård verklighet helt beroende av sina husbondars välvilja. Om någon tvivlat på att tvättmaskinen är den mest nödvändiga hushållsmaskin någonsin uppfunnits kommer hen inte längre att tvivla efter att ha läst om Sarahs bykdag. Elizabeth som inte drar sig för leriga promenader, (ni minns kanske hur hon promenerade till Netherfield eller hur Mr Darcy genskjuter henne i parken runt Rosings), är helt beroende av att Sarah ser till att hennes underkjolar är fläckfria. Elizabeth är förmodligen inte alls medveten om tvätteriets vedermödor. Inte helt bekvämt för undertecknad som alltid sett upp till Elizabeth.
Romanen tar oss långt bortom Longbourn, skildrar livsöden som Jane Austen inte ens låter oss ana, trots dess vidd så ställer jag mig frågan om man som läsare inte har en klar fördel av att kunna sin Stolthet och Fördom ?
Alla minns Mr Darcy, men hur många uppfattar det motsägelsefulla i att Mr Collins faktiskt nedlåter sig att konversera med tjänstefolket eller det humoristiska i att han berömmer dem för att dörren till hans gästrum är ”lättöppnad”? Jag ler i mjugg när Sarah funderar över om Mr Darcy härstammar från en ”ätt av jättar”. Men det vrider sig i magen då Wickham dyker upp i Longbourns kök och ger lillpigan karameller.
Om ni funderar på att läsa romanen för Mr Darcys skull lär ni att bli besvikna, han är nästan inte alls med, lite som tjänstefolket i Austens ”moderroman”. Finns en viss bitande Austensk ironi i detta, i alla fall enligt mig.
Jag tyckte väldigt mycket om Huset Longbourn, inte minst därför att Jo Baker avslutar sin roman, om än väldigt annorlunda, så minst lika vackert som någonsin Jane Austen gjorde.
Huset Longbourn är utgiven på Wahlström & Widstrand 2014 och är översatt till svenska av Molle Kanmert Sjölander.
Flygvärdinnan räcker mig DN. På platsen 7B är det svårt att läsa utan att göra intrång på grannarnas utrymme, men hon visar mig snabbt hur jag ska vika tidningen för att den inte ska bre ut sig. På kultursidorna hittar jag ännu en hyllande text om Therése Söderlinds senaste roman. Jag tänker att det måste kännas fantastiskt att kallas Sveriges nya berättare och att jämföras med Joyce Carol Oates och Kerstin Ekman. Prestationsångestfyllt med oro för att inte leva upp till förväntningarna, men fantastiskt.
Först: åh vilken utsökt och behaglig läsning det här har varit. Jag skrattade en hel del, men fick också sån ångest över händelseutvecklingen att jag blev tvungen att läsa sista kapitlet för att komma vidare. Det har aldrig hänt tidigare i hela mitt liv!
Kvinnor som flyr staden och återvänder till barndomsplatsen på landsbygden för att slicka kärlekssår – jag erkänner att jag är misstänksam mot en sådan story. Då tänker jag på Sigrid kunde lätt ha forslats undan till den kategorin om jag lyssnat på det örat innan läsningen. Men nu var det titeln som lockade mig. Vem är Sigrid? Och vem är jag?