Flygvärdinnan räcker mig DN. På platsen 7B är det svårt att läsa utan att göra intrång på grannarnas utrymme, men hon visar mig snabbt hur jag ska vika tidningen för att den inte ska bre ut sig. På kultursidorna hittar jag ännu en hyllande text om Therése Söderlinds senaste roman. Jag tänker att det måste kännas fantastiskt att kallas Sveriges nya berättare och att jämföras med Joyce Carol Oates och Kerstin Ekman. Prestationsångestfyllt med oro för att inte leva upp till förväntningarna, men fantastiskt.
Vägen till Bålberget är en mastig roman, både till innehåll och sidantal. I de fyra delarna görs tidsnedslag i historien för att beskriva det lilla samhällets människor och relationer. 70-talet där Jacke just sagt adjö till sin döende mamma och väntar på sin fru Lillemor som nog – hoppas, hoppas, hoppas – kommer tillbaka till honom trots att han har svårt att säga nej till andra kvinnors uppmärksamhet och kroppar. 1600-talets häxjakter där Malin på helt galna grunder döms till döden. Nu-tiden då Jackes vuxna dotter Veronica har huvudrollen. 1700-talet där Olof som vittnade häxorna i döden står i centrum. Genom alla delar följer platsen Bålberget med som rummet och tidlösa ämnen som skuld och arv och föräldrarelationer viras i många varv.
Jag försöker se något genom fönstret. Ska vi landa snart? Jag vet inte för mobilen är nedstoppad någonstans långt borta och det var längesedan jag hade armbandsur. Söderlinds ämnen är evigt aktuella och jag vet att jag på den här flygresan har anledning att tänka på dem ännu lite till . Kanske är det därför jag mest tycker om de moderna delarna i romanen. Även om de historiska delarna är lika välskrivna, välbeskrivna och inlevelsefulla är det när Jacke och Veronica betraktar sig själva och sina relationer till varandra och andra som jag blir mest berörd. Det avlägset historiska blir aldrig lika intressant.
Högtalaren plingar till och kaptenen meddelar att det är dags att landa. Stolsryggen upp och DN tillbaka till flygvärdinnan. Jag är beredd. Jag ska snart träffa en ny människa i mitt liv. Det känns fantastiskt. Prestationsångestfyllt med oro för att inte leva upp till förväntningarna, men fantastiskt.
Vägen mot Bålberget. Therése Söderlind. Utgiven av Wahlström och Widstrand 2013.
_____
Vet du vad Therése Söderlind äter till frukost? Te med mjölk och ostmackor. Se efter själv.
Först: åh vilken utsökt och behaglig läsning det här har varit. Jag skrattade en hel del, men fick också sån ångest över händelseutvecklingen att jag blev tvungen att läsa sista kapitlet för att komma vidare. Det har aldrig hänt tidigare i hela mitt liv!
Kvinnor som flyr staden och återvänder till barndomsplatsen på landsbygden för att slicka kärlekssår – jag erkänner att jag är misstänksam mot en sådan story. Då tänker jag på Sigrid kunde lätt ha forslats undan till den kategorin om jag lyssnat på det örat innan läsningen. Men nu var det titeln som lockade mig. Vem är Sigrid? Och vem är jag?