Internationella kvinnodagen 2015 – En feministisk roman skriven av en man.

Mariam och Laila från Khaled Hosseinis roman Tusen strålande solar kommer nog alltid att finnas nära mig. En roman om två Afghanska kvinnors liv i det sena 1900-talets Afghanistan. En berättelse som gick mig djupt till sinnes inte minst därför att Mariam och jag är nästan precis lika gamla. För en ytlig betraktare torde det hela synas som om hon och jag levt i två helt olika tidsåldrar, jag har varit frihet förunnad medan Mariam levt ett helt annat liv.

Hosseinis roman drabbade mig som ett knytnävsslag i mellangärdet när jag lyssnade på Sharon Dyalls vackra inläsning. Jag blev för ett tag nästan som besatt av Afghanistans tragiska nutidshistoria. Berättelsen är stark och sorglig men har ett trösterikt slut. Mariams och Lailas verklighet finns under mitt skinn och jag kan se dem för min inre syn gå där bredvid mig och leva sina parallella liv.

Tusen strålande solar är skönlitteratur när den är som bäst, en lysande fiktiv text med världshistorien som bakgrund. Min tro på skönlitteraturens empatiska kraft blir orubblig i denna blivande klassiker som författaren tillägnat Afghanistans kvinnor. Jag hoppas att internationella kvinnodagen blir en dag då vi i Sverige lyfter blicken mot kvinnor i övriga världen. Kvinnor som lever under små förhållanden, under förtryck och fattigdom. Kvinnor som ser sina barn och familjer gå under med anledning av krig, svält och naturkatastrofer. De behöver vårt engagemang.

Tusen strålande solar av Khaled Hosseini är utgiven av Wahlström & Widstrand 2008. Heter i original A Thousand Splendid Suns, översatt till svenska av Johan Nilsson.

Detta inlägg ingår i en bokbloggar-stafett under internationella kvinnodagen 2015.

08.00 Bokhyllad
09.30 Bokbabbel
11.30 JoS blog
12.30 Bakbokmat
14.30 Bokmania
15.00 enligt O
16.00 Tittelina

Tio lektioner i matlagning av Lotta Lundgren.

9789146222224[2]Vad jag har skrattat under lyssningen av denna bok! Det är dock ingen lättviktare gömda i de humoristiska formuleringarna finns mycket visdom. Det är inte heller någon kokbok utan snarare ett inlägg i 2000-talets stora folkrörelse ”kostrådgivning”. Jag ska erkänna att jag höll på att skratta ihjäl mig över kopplingen kostrådgivning och folkrörelse.

För hon slår ju huvudet på spiken! Alla, i princip alla, har ju en klart formulerad åsikt om vad som är hälsosammast och bäst att inmundiga. Om något ätbart fångar vår blick i kollegans medhavda matlådelunch är inte den spontana frågan om det är gott, utan om det är nyttigt.
Vi svenskar betraktar måltiden utifrån ett intellektuellt nyttighets och överlevnads-perspektiv istället för att låta våra sinnen uppleva smak, textur och doft i kombination med trevlig samvaro runt matbordet.

Det finns recept i boken men inte så många, istället tar hon fasta på vettiga praktiska råd om hur man kan gå till väga i när man lagar mat, kombinerar smaker och inte minst handlar mat. Ett kapitel i boken vänder sig till föräldrar med ” hen äter ingenting-oro”. Hon har en jordnära syn på barn, föräldrar och den källa till konflikt som mat kan frambringa. Hon påpekar att barn sällan lider av näringsbrist eftersom deras unga kroppar har ett utmärkt fungerande näringsupptag. Hon lägger försiktigt till att saken är en annan när det gäller våra äldre, deras åldrande kroppar har ibland förlorat förmågan att ta upp näringen i maten. Detta sistnämnda talas det väldigt lite om i medier och inom folkrörelsen ”kostrådgivning” i alla fall enligt mig.

Jag lyssnade på bokens författaruppläsning och den är jättebra! Jag älskar att höra hennes aningen avmätta stämma läsa för mig om korta manliga chefer, hur jobbigt det var för stenåldersmänniskorna att jaga samt varför man ska avundas livsnjutande gubbar.

Hon har inspirerat mig  att googla på resor till Antwerpen, men jag kanske kommer över det och åker till Travemünde i stället. Jag ska bara tillägga att om just du som läser detta är bekymrad över ett icke ätande barn kan jag trösta dig med att jag är mor till den flicka som på sin tid var Norra Europas kräsnaste unge. Hon är numera leg. dietist och producerar ofta foton på egenhändigt tillagade läckra rätter som förutom att de är jäkligt goda också är näringsriktiga. Ibland innehåller rätterna även fullkorn. Om du vill veta varför jag nämner fullkorn i detta sammanhang måste du läsa  Tio lektioner i matlagning. Du lär skratta när du avnjuter avsnittet om dietister och fullkorn. Varför jag börjat googla på resor till Antwerpen förstår du också om du lyssnar eller föralldel läser boken.

Tio lektioner i matlagning är utgiven av Wahlström & Widstrand 2013, ljudboken är producerad av Bonnier Audio 2014. Jag lyssnade via Storytel.

Huset Longbourn av Jo Baker

Longbourn är herresätet där Elizabeth Bennet, hjältinnan i Jane Austens klassiska roman Stolthet och fördom, växer upp.  Jo Bakers roman, baserad på denna klassiker, är dock något annat än de populära ”travestier” som jag tidigare skrivit om här.

Ett av Jane Austens främsta kännetecken är att hon aldrig skildrar något eller någon utanför sin egen sfär. Hon är en mästare på att låta sina romanfigurer avslöja sina karaktärsdrag genom rappa dialoger, dock skriver hon  aldrig en dialog där inte en kvinna deltar. I förlängningen nämns jungfrun Sarah bara i förbifarten då hon hjälper huset Longbourns unga damer med kamning, hushållerskan Mrs Hill  förekommer mer, men förmodligen mest därför att Mrs Bennet skriker efter henne i tid otid. Det är kring Sarahs och Mrs Hills liv som romanen Huset Longbourn kretsar.

Tjänstefolket på Jane Austens tid levde i en hård verklighet helt beroende av sina husbondars välvilja. Om någon tvivlat på att tvättmaskinen är den mest nödvändiga hushållsmaskin någonsin uppfunnits kommer hen inte längre att tvivla efter att ha läst om Sarahs bykdag. Elizabeth som inte drar sig för leriga promenader, (ni minns kanske hur hon promenerade till Netherfield eller hur Mr Darcy genskjuter henne i parken runt Rosings), är helt beroende av att Sarah ser till att hennes underkjolar är fläckfria. Elizabeth är förmodligen inte alls medveten om tvätteriets vedermödor. Inte helt bekvämt för undertecknad som alltid sett upp till Elizabeth.

Romanen tar oss långt bortom Longbourn,  skildrar livsöden som Jane Austen inte ens låter oss ana, trots dess vidd så ställer jag mig frågan om man som läsare inte har en klar fördel av att kunna sin Stolthet och Fördom ?

Alla minns Mr Darcy, men hur många uppfattar det motsägelsefulla i att Mr Collins faktiskt nedlåter sig att konversera med tjänstefolket eller det humoristiska i att han berömmer dem för att dörren till hans gästrum är ”lättöppnad”?  Jag ler i mjugg när Sarah funderar över om Mr Darcy härstammar från en ”ätt av jättar”. Men det vrider sig i magen då Wickham dyker upp i Longbourns kök och ger lillpigan karameller.

Om ni funderar på att läsa romanen för Mr Darcys skull lär ni att bli besvikna, han är nästan inte alls med, lite som tjänstefolket i Austens ”moderroman”. Finns en viss bitande Austensk ironi i detta, i alla fall enligt mig.

Jag tyckte väldigt mycket om Huset Longbourn, inte minst därför att Jo Baker avslutar sin roman, om än väldigt annorlunda, så minst lika vackert som någonsin Jane Austen gjorde.

Huset Longbourn är utgiven på Wahlström & Widstrand 2014 och är översatt till svenska av Molle Kanmert Sjölander.

Vägen mot Bålberget

7b kopiaFlygvärdinnan räcker mig DN. På platsen 7B är det svårt att läsa utan att göra intrång på grannarnas utrymme, men hon visar mig snabbt hur jag ska vika tidningen för att den inte ska bre ut sig. På kultursidorna hittar jag ännu en hyllande text om Therése Söderlinds senaste roman. Jag tänker att det måste kännas fantastiskt att kallas Sveriges nya berättare och att jämföras med Joyce Carol Oates och Kerstin Ekman. Prestationsångestfyllt med oro för att inte leva upp till förväntningarna, men fantastiskt.

Vägen till Bålberget är en mastig roman, både till innehåll och sidantal. I de fyra delarna görs tidsnedslag i historien för att beskriva det lilla samhällets människor och relationer. 70-talet där Jacke just sagt adjö till sin döende mamma och väntar på sin fru Lillemor som nog – hoppas,  hoppas, hoppas – kommer tillbaka till honom trots att han har svårt att säga nej till andra kvinnors uppmärksamhet och kroppar. 1600-talets häxjakter där Malin på helt galna grunder döms till döden. Nu-tiden då Jackes vuxna dotter Veronica har huvudrollen. 1700-talet där Olof som vittnade häxorna i döden står i centrum. Genom alla delar följer platsen Bålberget med som rummet och tidlösa ämnen som  skuld och arv och föräldrarelationer viras i många varv.

Jag försöker se något genom fönstret. Ska vi landa snart? Jag vet inte för mobilen är nedstoppad någonstans långt borta och det var längesedan jag hade armbandsur. Söderlinds ämnen är evigt aktuella och jag vet att jag på den här flygresan har anledning att tänka på dem ännu lite till . Kanske är det därför jag mest tycker om de moderna delarna i romanen. Även om de historiska delarna är lika välskrivna, välbeskrivna och inlevelsefulla är det när Jacke och Veronica betraktar sig själva och sina relationer till varandra och andra som jag blir mest berörd. Det avlägset historiska blir aldrig lika intressant.

Högtalaren plingar till och kaptenen meddelar att det är dags att landa. Stolsryggen upp och DN tillbaka till flygvärdinnan. Jag är beredd. Jag ska snart träffa en ny människa i mitt liv. Det känns fantastiskt. Prestationsångestfyllt med oro för att inte leva upp till förväntningarna, men fantastiskt.

Vägen mot Bålberget. Therése Söderlind. Utgiven av Wahlström och Widstrand 2013.

_____
Vet du vad Therése Söderlind äter till frukost? Te med mjölk och ostmackor. Se efter själv.