Ett samtal om Om uträkning av omfång 4

Fjärde delen av Om uträkning av omfång har vi nu läst och ska prata om. När vi skriver det här är det dags för nummer 5 (av 7) och jag tror att man i Danmark, alltså där Solvej Balle bor och verkar, har hunnit ge ut lika många . Det är Tara Selter som är huvudperson. Eller kanske ännu hellre tiden. För tiden har hakat upp sig och dagen 18 november upprepar sig om och om igen. Obs att vi spojlar tidigare böcker här.

Ann-Sofie: Jag funderade efter treans slut där en räcka personer klev in i bilden att det skulle bli väldigt mycket stormöten och kollektivboendets tjafs. Lite rätt fick jag. Men så intressant med alla dessa människor som är fångade i den 18 november och hur de löser det. Men frågan som de och vi ställer oss är förstås vem som är fångad i tiden, egentligen. Lyckades du hålla reda på de olika personerna? Är det någon du särskilt fastnat för?

Maggan: Kunde definitivt inte hålla reda på alla personer. Tror att det också var författarens mening? Fastnade lite för Olga som bakade och gick promenader. Tara gillade henne också tror jag. Sedan gillade jag kärleksparet Sonia och ? minns inte vad han hette. Får mycket 70-talsvibbar när jag läser om stormötena, fast novemberfångarnas diskussioner är mer intressanta än de som fördes på 70-talet i Sverige tänker jag ganska fördomsfullt.

Ann-Sofie: Haha, ja! Apropå stormöten är det en genialisk idé att lägga sina spörsmål i en kopp och sedan får man dra en lapp och se vad man ska prata om. För pratar, de gör de. Om stora viktiga frågor. Det tar tid att läsa den här bok 4, precis som de andra för att man får stanna upp och fundera en hel del.

Maggan: Det tar definitivt tid och jag funderade mycket över att diskussionerna som fördes i huset var så intellektuella , det var samma sorts människor, välutbildade, i samma ålder, friska och analytiskt tänkande som fastnat i novemberdagen. Satt och irriterade mig på detta, men då kom ett möte där man funderade över just detta faktum. Att det i novemberfångenskapen saknas gamla, sjuka eller våldsamma människor. Alla är också flerspråkiga vilket är praktiskt i sammanhanget.

Ann-Sofie. Ja, det verkar något snävt och elitistiskt med tidsurspårningens urval av människor. Jag undrar vilken betydelse detta kommer att få. Om det får det. Men, du slutet. Slutet! Det har vi sagt varenda gång vi diskuterat. Hur SB så genialiskt får en att närmast svimma av hänförelse och förväntan inför nästa bok.

Maggan: Jo, som vanligt är slutet väldigt bra, instämmer med dig. Tänker att vi läser en blivande klassiker i realtid. Det bådar gott inför avslutet av serien, blir ett smart slut tror jag,

Om uträkning av omfång 4. Solvej Balle. Utgiven på svenska 2023 hos Wahlström & Widstrand, i (som vanligt) helt otrolig översättning av Ninni Holmqvist. Omslagsformgivare är Sara R. Acedo

Kafka, jag och Kafkalungan

Jag skulle förstås kunna börja med min resa till Prag där jag vandrade med någon av Kafkas dagböcker i handen i tänkte mig att gå i fotspåren av hans. ”Jag är mycket noggrann i mina promenader. Stannar upp och läser i dagboksanteckningarna utanför husen”, skriver jag. Jag tyckte att jag och Kafka hade något som band oss samman men var osäker på vad. När jag läser Cecilia Hanssons Kafkalungan får känslan av en sådan koppling helt nya dimensioner.

I sin roman slash biografi ger hon sig ut på flera resor där hon följer Kafkas liv, försöker förstå, ser likheter med sitt eget liv. Söker efter Kafka, men också efter sig själv får man väl säga. Hon irrar runt i hans fotspår, tittar tillbaka på hans liv men också sitt eget. Vem är han? Vem är jag?

Elegant väver hon samman de olika spåren. De är essäistiskt, reflekterande, litterärt och ofta rätt kul. Hansson är så påläst, välresearchad och även om jag vet en del om Kafka och hans liv blir det här något helt annat. För mig är Kafka-delarna den stora behållningen, men helt säkert skulle boken inte vara lika läsvärd utan det andra.

Kafka själv skriver i någon av sina dagböcker: ”Jag har nu och hade redan i eftermiddags en oerhörd lust att skriva av mig all oro, pränta in den i papperets djup precis sådan som den vällde upp ur mitt eget djup, eller att skriva på ett sådant sätt att jag kunde identifiera mig helt med vad jag skrivit.”

Mitt i prick.

Kafkalungan av Cecilia Hansson. Utgiven 2024 hos Wahlström & Widstrand. Omslaget är av Sara R. Acedo. Snyggt!

Om ett irrande i Prag

Bokfrukost om Fri kärlek av Tessa Hadley

Höstens tema i frukostbokklubben är ”Godbitar från vår bokhylla”. Ni vet hur det är, man blir entusiastisk och köper boken när den kommer ut, men av någon anledning blir den stående oläst i hyllan trots att den helt säkert är väldigt bra. Andra böcker tränger sig före! Nå, nu tar vi fram några stycken och först ut var Fri kärlek av Hadley som vi tycker så mycket om.

Här träffar vi Phyllis som lever ett tämligen småborgerligt liv. Det är sent 60-tal och hon känner sig nog inte helt nöjd med livet. Sonen ska snart till internatskola och livet kommer te sig helt annorlunda. När så sonen till en god vän bjuds in på middag ställs saken på sin spets. Phyllis ser något annat liv att leva och lämnar helt enkelt man och barn.

Vi blir väldigt engagerade i den här berättelsen, den har många bottnar, många saker att resonera kring och vi är överens om att Hadley är one of a kind när det kommer till romaner. Fragment ur vårt samtal:

* Karaktärerna framställs så väl, de är mångfasetterade, ingen är god eller ond.
* Språket är ju fantastiskt. Som en flod som strömmar, sömlöst, till synes enkelt men stilistiskt perfekt.
* Phyllis, man ogillar henne i början, men jag förstår verkligen att hon är tvungen att göra som hon gör. Fri kärlek är dubbeltydigt.
* Dialogerna är träffsäkra. Hadley är exakt motsatsen till tondöv.
* Fördomsfritt gestaltat.
* Men jag begriper inte det där vurmandet för smuts! Skitiga golv, skitiga lakan. Äckligt.
* Nicolas är bortskämd. Han skulle aldrig kunna göra nåt av det han gör utan att backas upp av mammas pengar.
* Roger (Phyllis man). han är verkligen en god människa. Omhändertagande.
* Vilka vändningar det är i romanen!
* Skulle Phyllis dotter gjort revolution om inte mamman stuckit?
* Nu vill vi läsa mer av Hadley. När kommer nästa roman?

Utgiven 2022. På svenska hos Wahlström & Widstrand samma år i översättning av Marianne Tufvesson. Det fina fotot av Hadley: Copyright/fotograf: Carlotta Cardana

Skrapenatta av Lars Mytting

Mytting går i mål. Så var rubriken i chatgruppen om den sista delen av Lars Myttings trilogi om systerklockorna. För nu är denna långa fantastiska berättelse om norska Butangen avslutad. I bokform vill säga, för hos oss läsare kommer den leva kvar länge, det är jag övertygad om.

Häromkvällen hade vi en good night bookclub där vi resonerade oss igenom hela historien. Vi konstaterar att det är lätt att leva sig in i människorna genom århundradena, känna med och för dem. Romansviten tar sin början med Systerklockorna som utspelar sig under 1800-talet. Hekneväven startar precis då 1900-talet tar sin början och här i Skrapenatta kommer vi till andra världskriget.  

Man kan diskutera vem eller vad som är huvudperson i den här episka berättelsen. Är det någon av Astridarna Hekne? Prästen Kai Schweigaard som hårt drev igenom att en ny kyrka måste byggas? Kanske Gerard Schönauer, studenten som kom från Tyskland för att rita och dokumentera stavkyrkan som byn har eller snarare hade. Kanske är det kyrkan själv? Eller de två klockorna som gjöts till minne av tvillingsystrarna, sammanväxta med varandra, och som vävde den mytomspunna Hekneväven. Det är svårt att välja, och inte behöver man ens.

När vi nu nått slutet av den här romansviten säger vi att vi beundrar en författare som så litterärt ror i land alla trådar, skapar stor trovärdighet där researchen måste vara omfattande och ändå aldrig tar över och bygger mångfacetterade människor. Och nog känns det rätt tomt när vi slår ihop boken.

Utgiven 2023, på svenska hos Wahlström & Widstrand 2024, i översättning av Lotta Eklund.

Här kommer ett PS. Mytting har också skrivit Hästkrafter om en nedläggningshotad mack/bilverkstad. Sjukt bra, gav mig en helt ny känsla för bensinstationer. Ved – tycker man om trä och att elda är den ett måste. Och så Simma med de drunknade. En av de böcker jag skulle ta mig till en öde ö.