Det var Camilla (Mind the book) som introducerade Anne Tyler för mig och jag har läst henne regelbundet genom åren. Hon skriver om det vanliga livet. Det som inte har strukturerade dramaturgiska kurvor inbyggt i sig och blir bladvändande insiktsfullt därför. Ett amatöräktenskap lyssnade jag till under långa promenader, och fick följa en familj i USA, från det att kvinnan och mannen träffades, genom hela deras gemensamma liv inklusive skilsmässa och slutligen till deras död. I Utan bagage gör Delia ett försenat tonårsuppror får man väl säga, när hon en dag på familjens gemensamma semester helt sonika lämnar dem och börjar ett nytt liv i en stad långt därifrån. Var hör du hemma? handlar om två familjer som samma dag hämtar sina adoptivbarn på flygplatsen och vi följer dem under några år. I Påminnerskan flyttar den gamle Liam till förorten för ett nytt och fint liv men råkar ut för en olycka som påverkar hans minne. Han träffar Eunice, som jobbar som ett slags påminnerska till en annan man med dåligt minne. Nu ska hon hjälpa Liam.
I Farväl för nybörjare rasar det murkna trädet ner över huset hamnar Dorothy underst och dör snabbt. Aaron lämnas ensam i resterna och det tar lång tid innan han kommer sig för att reparera huset igen. Dorothy och Aaron, de som var så lyckliga och perfekta för varandra! Omgivningen ger råd om hur man sörjer, vill hjälpa och ta hand om Aaron men vafan, han klarar sig ju! Så dyker Dorothy upp igen. Ibland tunn och konturlös, ibland kraftfull. Hon ställer samma fråga: hur hade vi det egentligen?
Blå tråden läste jag i en sittning på planet ner till Bryssel. Här är det en familj i fokus, där den näst yngsta – men vuxna – sonen alltid tenderar att inte komma att inte vara tillgänglig. Hans frånvaro präglar de andra och när han kommer blir det stort hallå. Men berättelsen tar helt andra vägar, vi får kliva tillbaka i historien och får andra berättelser som kanske kan förklara varför en familj blir det den blir. Jag noterar att romanen har mycket dialog, är det därför det känns som jag är en del av den här familjen?
Någon gång har jag försökt läsa Tylers allra tidigaste böcker, men är det inte lite för ofta väl skruvade karaktärer och lite putslustigt? Men senare böcker är det bara bra. En dramatisk vanlig vardag utan den dramaturgiska kurvan. Man läser på ändå.
Men efter Blå tråden har jag inte läst mer. Jag tror den senaste översättningen är Honung och ättika – så tuktas en argbigga på nytt, där författare tar sig an Shakespeare-verk. Ytterligare böcker finns på engelska, men vill ingen översätta dem längre?
