Etikett: Wahlström & Widstrand

Publicerat

Lektioner i kemi av Bonnie Garmus

I sängen förhandslästes sida efter sida av pdf-bunten. Bara ett papper till, och ett till och ett till. Svårt att släppa taget, tänkte jag och förlorade mig i boksidorna. För det här är bra läsning. Alltså superbra! Rolig, tänkvärd, överraskade läsning. Och lärorik måste jag lägga till.

Det är Elizabeth Zott som står för allt detta, kemiforskare. Skicklig, framgångsrik. Men andra – männen – tar cred för resultaten. När hon möter sin jämlike i laboratoriet, kemisten Carter, följer en kärlekshistoria som är den bästa jag läst på länge. Jag är inte svag för romantiska skildringar och här får jag något som passar mig. Förnuft mot känsla 1 – 0. (Fast inte helt sant faktiskt.)

Som kemist vet Elizabeth att komponera näringsriktig mat, vilket snappas upp av en tv-producent. Hans kanal behöver ett matlagningsprogram med en tjusig kvinna som myser fram trivsamma recept, så att hemmafruarna kan få något att titta på under eftermiddagarna. Elizabeth gör det på sitt sätt, det vill säga noggrant, tydligt och skarpt. Lektioner i kemi helt enkelt. TV-bolaget skriker och tittarna jublar. Succé!

Men TV-showen är bara en liten del av den här underbara romanen. Det är en hund, en granne, många roddare och en och annan journalist längs vägen för att nu nämna något. Berättelsen tar sig helt otippade vägar och vändningar. Så smart och välskrivet. Och Elizabeth Zott glömmer jag inte i första taget.

Lektioner i Kemi. Bonnie Garmus. Utgiven 2021. På svenska 2022 av Wahlström & Widstrand. Översättning Sofia Nordin Fischer.

Publicerat

Välkommen till evigheten av Camilla Grebe

Hon är en makalös berättare, Camilla Grebe. Än en gång levererar hon en lysande spänningsroman i serien om flickorna och mörkret, en variant av deckargreppet ”Det slutna rummet.” Midsommarfirandet på den lantliga egendomen ”Evigheten ”slutar i fasa och chock. En av gästerna hittas mördad i en inifrån låst stuga där bara offret och värdparets Lykke och Gabriel Andersens två tonårssöner befunnit sig. Ett ödesmättat mörker sluter sig om familjen för att aldrig flykta. Åtta år senare grips Lykke Andersen misstänkt för nytt mord under ännu en midsommarnatt.

Jag tänker inte säga mer än så, Välkommen till evigheten är en roman ska läsas totalt förbehållslöst, man ska inte veta ett dugg. Låt mig dock säga att paret Andersen är båda i bokbranschen eller förlagsbranschen kanske man ska säga, och en del tjuvnyp delas ut. Känner igen typerna, skrattar gott när ”Fifty shades of Grey” diskuteras och dissas trots att ingen läst boken. Att författaren till nämnda bok finansierar att den mer smala litteraturen överhuvudtaget kan publiceras är det ingen bryr sig om. 

Fast allra bäst i boken är familjeskildringen och de noga tecknade karaktärerna, precis som alltid hos Grebe. Fattar inte hur hon kan vara så jädrans bra i precis varenda bok hon skriver!

 Utgiven på Wahlström & Widstrand 2022.

Publicerat

Bokfrukost om Lykttändaren

Staden – det är vårterminens tema i bokklubben. Vi gräver där vi står och börjar med Stockholm. Vi har läst Pontus Ljunghills Lykttändaren.

”Stockholm 1923, under midsommaraftonen invigs det nya vackra stadshuset. Bland besökarna på invigningen befinner sig Julia Ekengren, några timmar senare mördas hon i sin lägenhet på Tegnérgatan. Mordet framstår som en gåta och polisen börja nysta i Julias förflutna och ett tragiskt livsöde blottläggs. ”

Vi pratar om staden Stockholm som verkligen tar plats i boken. Visst är det fantastiska, detaljrika miljöskildringar av ett svunnet Stockholm och nog får vi oss en rejäl dos polishistoria till livs; en samtida roman hade inte nödvändigtvis beskrivit självklara fakta eller aspekter i miljön. Men vi pratar inte minst om att personskildringarna är träffsäkra och trovärdiga. Att historien är sinnrik sammanflätad. Och att romanen beskriver den alltid sorgliga tragedin med ett mord så inlevelsefullt.

Läs gärna vår frukostintervjun med Pontus Ljunghill. Och Maggans bloggy om Lykttändaren och om första boken En osynlig. Bilderna har Anne-Sofie Eriksson knäppt.

Publicerat

Det tredje ljuset av Claire Keegan

Med tio års mellanrum publicerades de två kortromaner som finns samlade i den här boken. Baksidestexten pratar om att Små ting som dessa är en fristående uppföljare till den första Det tredje ljuset. Det har jag svårt att få ihop. Men oavsett: jag har läst två fantastiska romaner.

I Det tredje ljuset får ett barn under en sommar bo hos fosterföräldrar, allt för att underlätta för hennes familj som slipper en unge att försörja. Ingen blir förvånad när barnets pappa glömmer bort att lämna av resväskan innan han sticker hem igen. Men vad spelar det för roll? I fosterhemmet finns kläder, mat, tid och mest av allt kärlek. Ovillkorlig och generös. Det tar tid för flickan att förstå och ta emot. Berättelsen sträcker sig över sommaren och det blir dags för hemfärd. Ett så starkt slut och jag tänker fortfarande på vad som sedan hände.

Små ting som dessa griper mig ändå mycket mer. Kol- och vedförsäljaren Furlong gör som vanligt en leverans upp till Magdalenaklostret. Här finns det tvätteri där unga kvinnor blir satta att arbeta, kvinnor som gjort saker som inte ”passade sig” (läs passade samhället). När Furlong hittar en ung flicka inlåst i kolförrådet försöker ha ta reda på vad som hänt. Snabbt förstår han att han inte ska lägga näsan i blöt. Han varnas: nunnorna har ett finger med i spelet överallt. Men han kan inte släppa det här. Han är en god man. Han handlar.

Det här var sannerligen en läsupplevelse. Keegan skriver med sådan precision. Det är inte bara så att hon använder rätt mängd ord (hur man nu mäter det) utan språket är så klart utan att bli övertydligt. Jag ogillar ju blabbande författare som inte kan överge en beskrivning eller gör otaliga utvikningar. Här är det exakt och vackert. Så i Keegan hittar jag en ny stjärna på min författarhimmel.

Det tredje ljuset. Små ting som dessa. Claire Keegan. Översättare är Marianne Tufvesson (så bra). Utgiven 2021 av Wahlström & Widstrand.