Den stora skrivboken av Agota Kristof

Är egentligen en samlingsvolym med tre romaner, Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen. Kristof skildrar i de tre romanerna samma karaktärer i samma namnlösa stad men genom att skifta år och sammanhang skapar hon tre olika scenarion. Det är en skoningslös skildring av människor som lever under krig och diktatur, skrivet på Kristofs speciella vindlande språk.  Det fullkomligt ångar Sovjetunionen och öststat om skildringarna och trots en nästan naivistisk berättarstil lämnas det utrymme för många olika tolkningar.

Jag älskade Kristofs korta men ack så fullödiga självbiografi Analfabeten och jag älskade den Den stora skrivboken där två tvillingpojkar lämnas i sin verbalt aggressiva mormors vård mitt under brinnande krig. De utvecklar en sällsam överlevnadsstrategi som bland mycket annat omfattar en skrivbok. Men när jag är halvvägs genom Beviset börjar min entusiasm sloka, jag känner att skildringen blir tröstlös. Det blir helt enkelt för mycket sorg, våld och elakheter människor emellan. När jag påbörjar Den tredje lögnen tänker jag att Kristof med sin brutalt ärliga skildring av den ondska som utvecklas genom vanmakt, skrämmer skiten ur mig.

Förstå mig rätt, fascinerande och helt unika böcker, men jag hade nog behövt något års mellanrum för att uppskatta till fullo även om jag genom att läsa i ett sträck helt klart kunde tillgodogöra mig texterna mer insiktsfullt. Tänker att om Kristof fått leva hade hon varit en trolig nobelpriskandidat.

Naturligtvis är böckerna fantastisk läsning för älskare av feelbadgenren och jag kan definitivt rekommendera bokcirklar att läsa Den stora skrivboken. Det finns massor av outtalat i romanen som man kan ha olika åsikter om, inte minst tvillingarnas mormor som måste vara en av litteraturhistoriens otäckaste.

”Vi kallar henne Mormor.
Folk kallar henne Häxan.
Hon kallar oss ”horungar”.

Romanerna publicerades 1985, 1987, 1991 och samlingsvolymen utgiven på Wahlström & Widstrand 2019.
Den fina översättningen är gjord av Marianne Tufvesson.
Läs vår recension av Analfabeten här.

Allt jag inte kan säga av Emilie Pine

Texten talar direkt till läsaren utan omsvep. Chosefritt, oförfärat och helt utan sentimentalitet redogör hon sakligt från de innersta skrymslena av sin själ. Om sin barnlöshet, om sin svåra och skrämmande tonårstid, om faderns alkoholism. Hon är privat, men aldrig gränslös.

Bokens sex essäer handlar om sår som aldrig helt läker, insikter som aldrig kan förmedlas genom att uttalas högt. Det är intelligent, litterärt och fullkomligt makalöst bra! Jag har faktiskt aldrig läst något liknande. En mogen och enastående debut som med sitt klara språk går rakt ner i magen. Hennes erfarenheter är utan tvekan djupt allmängiltiga.

Ni förstår säkert att ni bör läsa och jag vet att Emelie Pine kommer till Sverige i början av hösten. Jag är otroligt nyfiken på kvinnan bakom orden som bara kan förmedlas i skrift.

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2019. Översättning Matilda Södergran.

Se på oss nu av Geir Gulliksen

Det svider, det är omåttligt pinsamt och ibland vill jag bara kasta boken i väggen i ren frustration! Har annars lätt att avmätt betrakta icke älskansvärda romankaraktärer på avstånd, men inte i denna roman. För alla fantaster av feelbad-böcker är Se på oss nu ett guldkorn. Gulliksen skriver med en skalpells vassa skärpa och saknar helt pardon med sina karaktärer.

Hans och Ingunn har varit gifta i över 30 år när Hans träffar den unga nyblivna mamman Harriet på en bröllopsfest. Här utspelas en av bokens huvudscener som är så skruvat märklig att den helt enkelt blir trovärdig. Personligen fylls jag av både häpnad och avsmak inför de inblandade och jag tycker inte att jag brukar vara speciellt känslig.

Jag funderar över alla de starka nordiska litterära relationsromaner om familjer som kommit under de senaste åren. Starka skildringar med självupptagna, bekräftelsesökande karaktärer. Skruvat flera varv men jag kan ändå inte fundera över sanningshalten. Är vi sådana i här Norden? Vi prioriterar oss själva och struntar totalt i hur våra handlingar och val påverkar andra, framförallt då våra barn. Har vi  ingen som helst självinsikt?

Gulliksen och hans landsmän är ena jäklar på dessa romaner som också har det gemensamt att de är lysande bokcirkelböcker. Diskussionens vågor går skyhöga efter inmundigande av en moderna norsk relationsroman. Kan också rekommendera Gulliksens förra bok Berättelse om ett äktenskap, som nog också kan betraktas som en roman om bekräftelsesökande fullvuxna människor, men där jag gillade karaktärerna och kände sympati. Recension kan du läsa här.

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2018, översatt av Urban Andersson.

Analfabeten av Agota Kristof

53 sidor lång är Analfabeten ett mästerverk i sin utsökta och vackra enkelhet. Gripande och hudlöst delger Agota Kristof läsaren essensen av sitt liv och tveklöst måste den lilla korta boken klassificeras som en självbiografi. Kristof växer upp i det sovjetstyrda Ungern, flyr till väst tillsammans med sin man och lilla dotter. Livet igenom grubblar hon över om beslutet att lämna var det rätta.

Jag kan inte sluta tänka på hur hon genialiskt hon förmedlar den livserfarenhet som hon delar med miljoner människor jorden runt. Jag förstår helt enkelt inte hur det är möjligt att skriva så kort, mångomfattande och storslaget om ett livsöde som genom alla tider varit skrämmande aktuellt.

Ni måste helt enkelt ta del av denna fantastiska läsupplevelse och naturligtvis är Analfabeten en fantastisk bokcirkelbok. Icke att förglömma är att den lilla fysiska boken är förtjusande vacker i sitt nätta utförande. Kan inte se mig mätt.

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2019. Översättning av Marianne Tufvesson.