Ett samtal om Välsignelser av Caroline Albertine Minor

Välsignelser är sju noveller som slingrar sig om varandra och blir som en roman, trots olika berättelser. En mamma, en dotter, en far och en älskade. Vi hittar dem alla här i samlingen skriven av danska Caroline Albertine Minor. Vad säger vi om den? Läslyssna här:

Ann-Sofie: Minor skrev inte novellerna i ordning men har förstås placerat dem på ett bra sätt, att vissa personer inte skulle behandlas i två texter efter varandra. Jag läste inte i hennes ordning faktiskt, eller jag läste första novellen eftersom den utspelar sig i Frankrike. Sedan hoppade jag runt. Tror du att det spelar någon roll?

Maggan: Ja, i just Välsignelser tror jag det spelar roll. Bitarna i Minors universum byggs upp novell för novell. Därmed inte sagt att läsupplevelsen blir bättre eller sämre, den blir helt enkelt bara annorlunda.

Ann-Sofie: Jag ville ha berättelserna fristående tror jag. Gick efter novellnamnet och valde efter hur de intresserade mig.Många säger att texterna handlar om sorg, Maria Såthe, den svenska förläggaren till boken, såg inte det utan menar att det gemensamma ”temat” snarare är relationer. Själv tänkte jag bara på förlust när jag läste.

Maggan: Temat är kanske sorg genom förlust? Novellerna skildrar ju den akuta känslan av förlust, inte sorgen över förlusten som kommer senare. I Village du Frances varseblir huvudkaraktären sin förlust först när hennes far blir sjuk. Hon förlorar honom inte då, hon har förlorat honom långt tidigare när hon insåg att det ända sättet för henne att få sin fars uppmärksamhet var att få en ovanlig infektion. ( Fadern är läkare och specialist på tropiska sjukdomar).

Ann-Sofie. Den novellen tyckte jag mycket om. Hur hon åker till pappan och han ändå inte är närvarande. Dubbel förlust. Dubbel sorg, ja.

Maggan: Jag greps djupt av Sorgens trädgård, den unga kvinnan vars man råkar ut för en bilolycka och tappar minnet. Senare när jag fick reda på att novellen är självbiografisk tyckte jag ännu mer om den, det avskalade i texten, inte minst den inledande meningen.

Ann-Sofie: Ja, den novellen tyckte jag också allra mest om. Vackert språk. Så otroligt sorglig berättelse. Jag tycker också att det är intressant att se alla bipersoner, hur det mycket ordentligt nämns vid namn trots att de inte har något egentlig roll. Vad var det Minor sa om det?

Maggan: Jag minns inte exakt vad hon sa, men hon skriver ju texter som är skildrar exakta ögonblick, vad som sker i just i den stunden. Och i stunden finns det ju alltid bifigurer? Men du, Caroline Albertine Minor är född så sent som 1988! Vilken mognad som författare hon ger prov på redan nu. Jag vill minnas att hon sa att hon skrev på en roman, längtar!

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2019. Översättare: Johanne Lykke Holm

Ett samtal om Syskonen av Tessa Hadley

Nu tänker vi prata om en riktigt bra bok vi läst i sommar:
Syskonen.  Vi är så nöjda med läsningen!  Kort handlar den om fyra syskon återvänder till den prästgård i Herefordshire de ärvde efter sina morföräldrar. De ska tillbringa ett par sista veckor i det gamla ganska förfallna huset innan det säljs. Trots att många år förflutit faller de snart tillbaka i sin barndoms roller.

Maggan:  Vilken gestaltning! Älskade hur hon mejslade fram deras olika personligheter. Snacka om att INTE skriva läsaren på näsan.

Ann-Sofie:  Jag tycker om samspelet mellan de olika personerna. Egentligen avskyr jag när perspektivet flyttas mellan personerna, gillar bättre en subjektiv tredjepersonssynvinkel som stannar hos en och samma karaktär. Men hon löser det så elegant, Hadley, att det blir helt lysande. Allra bäst tycker jag nog om när hon låter barnen komma till tals. Det är otroligt inkännande. Det var oväntat när tiden förflyttades till en dåtid. Så glad jag blev. Det föll saker på plats.

Maggan:  Barnen skildras med fantastisk insikt, älskar när Ivy och Arthur hittar hunden i det öde huset och deras lekar och fantasier efteråt. Dialogen dem emellan känns totalt äkta. Vad tycker du om titeln Syskonen? Tycker att  originalspråkstiteln, The Past är genialisk,  inte helt lätt att översätta till svenska naturligtvis, och andra delen i boken heter ju ”dåtid”.

Ann-Sofie: Jag tycker Syskonen i sig är ett passande namn. Men det är också så allmängiltigt och som du säger är originaltiteln annorlunda , dock blir en rak översättning konstigt intetsägande. Däremot gillar jag det här omslaget bättre

Det är nog för att jag ogillar omslag med människor, högst subjektiv och inte så analyserad uppfattning. Nå, men boken är oerhört välskriven, en begåvad författare låter lite futtigt men det är vad hon är, eller hur! Att, som jag sa nyss, kunna röra sig mellan karaktärer med ett sömlöst flyt, att snyggt förflytta oss till andra tider , att skriva så perfekt inkännande dialog. Jag läser förstås gärna mer av Hadley. Kanske det kommer fler översättningar till svenska nu när den här titeln fått ett sådant genomslag.

Maggan:  Vill absolut läsa mer och vill helst göra det på svenska. Jag är helt enkelt rädd att missa nyansrikedomen i texten om jag läser på originalspråk. Amanda Svensson har gjort ett fantastiskt översättningsjobb!

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2018. Översättning Amanda Svensson.

Nej och åter nej, bokfrukost med Nina Lykke

Så var det dags för säsongsavslutning för bokfrukostarna. Våren har varit nordisk med Binas historia och Blå (Maja Lunde), Sällskapet (Christina Hesselholdt), Nödåret (Ali Ollikainen) , Ärr (Audur Ava Ólafsdóttir) och fin avslutning med Nej och åter nej tillsammans med Nina Lykke.

”Jag ville skriva en existentiell roman om livet”, säger Nina och blev nästan förvånad över att alla ser romanen som en satir över medelklassen. ”Det var inte min plan.” Romanen är ett triangeldrama med det gifta paret Ingrid och Jan och kollegan Hanne. Ingrid har ett evigt katastroftänkande. Tänk om? är inledningsorden till hennes eviga orostankar. Men när bomben faller och Jan menar att han måste få utforska sina känslor till Hanne blir hon snarare lugn och kontrollerad. Hanne är i den åldern där det är hög hög tid att skaffa barn. Och då behöver man en pappa. ”35-åriga kvinnor faller för gråhåriga män med skägg därför att de ser ut som pappor”, gissar Nina. Vad de inte tänker på är att de på köpet får exet, tonåringarna och hunden.

Vad vi resonerade om:

 Skrattade hjärtligt, men satte skrattet i halsen.
Jobbig men välskriven.
Rolig men så sorglig
Lite seg i början, väntade på hennes urladdning
Läste den med ett skrik
Läser med kniven i hjärtat
Känner igen mig själv, på gott och på ont
En satir över nutidsmänniskan
Herregud vad bittra alla var, den ständiga jakten på något bättre
Lysande inläsning av Alexandra Rapaport
Vill skrika åt Jan och tyckte Hanne fick vad hon var värd
Kompisarna fick en kick och mådde bättre av att gräla inför publik. Hur publiken kände sig sket dom i.
Hanne var bokens mest tragiska person.

Och hur vi såg ut

Husdjuret av Camilla Grebe

I en gudsförgäten håla i Sörmland bor 15-årige Jake, (döpt efter skådespelaren Jake Gyllenhaal), tillsammans med sin far och syster. Modern har nyligen avlidit i cancer. Han är en udda fågel, mobbad, sorgsen och med en hemlighet som han till varje pris vill dölja. En decemberkväll ställs tillvaron på sin spets, Jake möter en flyende kvinna i skogen, en kvinna med begynnande demens. Hon håller samman trådarna i sitt liv genom att föra dagbok, en bok som Jake råkar få med sig hem. Kvinnan är polis och i dagboken finns delar av lösningen till ett uppmärksammat mord. Men Jake kan inte berätta för då skulle han avslöja allt om sig själv.

Grebe bjuder på skräckinspirerad Nordic Noir med mörk och tät intrig som överraskar läsaren ända fram till sista sidan. Belönades välförtjänt av deckarakademins pris för bästa kriminalroman 2017 och är i år nominerad till Årets bok 2018. Husdjuret är en värdig vinnare av priset om så blir fallet. Är utan tvekan en av 2010-talets bästa nordiska kriminalromaner.

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2017.