Först: jag läser aldrig baksidan på böcker, bara inledningen. Jag läser inte heller kommentarer eller recensioner om böcker i bloggar och tidningar utan bara första meningen (eller bloggy-titeln). Kort sagt – jag vill veta så lite som möjligt om boken innan jag börjar läsa. Men en kraftfull micro-recce – ett ja! – från kompisen fick mig att omedelbart börja läsa Tschick, och det tycker jag att resten av världen också kan göra.
Vi är i ett klassrum i Berlin. Maik tillhör inte de mest populära i klassen. Han får öknamnet Psycho Och det är ju egentligen rätt befogat. Jag menar, finns det någon tråkigare kille? Knappast Det vet han ju. Till saken hör att farsan är en idiot och morsan dricker för mycket. Så kommer Tschick till klassen. Ointresserad av skolan och utan ambitioner att smälta in. Oftast sitter han längst bak i klassrummet och sover. Ibland är han inte ens nykter.
Tschick kom alltid till skolan i samma bedrövliga skjorta, deltog inte i undervisningen, svarade alltid bara ”ja” eller ”nej” eller ”vet inte” när han fick frågan och störde inte. Han blev inte vän med någon, och han försökte inte heller bli vän med någon.
Men så en dag dyker han upp i Maiks trädgård. Tränger sig på. Insisterar. Maik blir irriterad och vill inte alls haka på. Men faktiskt dröjer det inte länge förrän de båda sitter i en (stulen) bil och är på väg bortåt. Roadtrip ftw!
Jag älskar den här boken. Den är en sådan välskriven och bra berättelse om vänskap. Vad det är att bli vänner. Hur vissa samtal aldrig skulle ha blivit så bra med någon annan. Att vänner ser bra saker hos en själv som man inte tänkt på. Dessutom är boken så absurd och rolig! Utan att vara gapflabbig. Min vuxen-bonus är dessutom den alkoholiserade morsan som på slutet får rätsida på saker. Så lyssna när jag också säger ett kraftfullt: Ja!
Tschick. Wolfgang Herrndorf. Utgiven 2012, på svenska 2015 av Nilsson förlag, i översättning Anna Hörmander Plewka.